Recension
Stark, Lucas
Strejk i paradiset
(Kakafon/Naxos)

Fackföreningssången är en viktig del av den radikala folksångstraditionen i USA. Ändå är det som om den glömts bort längs vägen. I Greenwich Village-vågen var det främst sångarna som själva varit med i kampen för att få arbetarna att organisera sig som höll sångerna vid liv, som Pete Seeger.

Senare har Hazel Dickens och Barbara Dane sett till att bevara Harlan County-traditionen. Både Pete Seeger och Hazel Dickens har också spelat in sånger av den syndikalistiske kampsångaren Joe Hill, född Joel Emanuel Hägglund i Gävle 1879, avrättad i ett justitiemord i Utah 1915.

Den stora amerikanska satsningen på Joe Hill har dock Joe Glazer gjort, verksam i samma aktivistiska tradition som Joe Hill själv. Därför var det glädjande när Steve Earle kallade fram Joe Hill ur glömskan tillsammans med Woody Guthrie och Emma Goldman i sitt populistiska anthem »Christmas in Washington«.

Och nu ger Lucas Stark ut en skiva med suveräna Joe Hill-tolkningar. Jämfört med tidigare uttolkare som Finn Zetterholm och Mats Paulson drar Lucas Stark ner tempot, jämfört med Christer Forsberg ger han oss en nertonad och mindre aggressiv Joe Hill. Inramningen är countrybetonad med dragspel, mandolin och dobro; Luffaren får dessutom ett läckert conjuntodrag. Det gör Joe Hill till en musikalisk samtida, men den diskreta inramningen frilägger också texten.

Det är som om Lucas Stark vill påminna oss om att Joe Hills texter fortfarande är giltiga. Därför är det bra att han i så hög grad förlitar sig på Jacob Brantings och Ture Nermans gamla översättningar; som världen ser ut behöver de inte göras om. Till det kommer några översättningar av Stark själv, en texttrognare »Mr Block« och några sånger som inte översatts tidigare som »The Girl Question«.

/Magnus Eriksson