Recension
Parton, Dolly
The Fairest of them all/My Favorite Songwriter, Porter Wagoner
(Omni)

Borta med vinden har de inte varit. Men när Dolly Parton omförpackats och boxutgivits har de här två plattorna från hennes tidiga solokarriär hamnat aningen på sidan om.

»The fairest of the all« spelades in gavs ut 1969. Drygt 40 år senare känns den ny, aktuell, viktig. Detta inte minst för de starka närvarande texterna, med ämnen svenska artister ännu till viss del skyggar för.

»Daddy, come and get me« handlar om den unga kvinna som vädjar till sin far att han ska få henne fri från det mentalsjukhus där hennes make manupulativt lyckats få henne intagen.

Andra texter handlar om att älska gifta män, oönskad graviditet, om ensamhet, utanförskap.

Så här långt efteråt känns det som om jag begått ett misstag. Eller följde jag bara mallen, att då köpa plattor med manliga countryartister, medan en Dolly Parton-LP bara var till för att titta på omslagsbilden. Jag dyrkade Porter Wagoners morbida berättelser och tog till mig Tom T Halls berättelser. Christer Andersson i skivaffären minns jag ringde den dag då »Johnny Cash at San Quentin« kom in. Han lärde mig vad Sun-katalogen innehöll. Men sällan minns jag att hans lektioner innehöll kvinnlig country.

Genom åren har jag lyssnat på Dolly Partons tidigaste inspelningar, duetterna med Porter Wagoner och hennes hembygdsromantik. 40år senare får jag börja om. »Fairest of them all« är brutal socialcountry, förpackad och gömd bakom tradionens omslagspapper.

»Fairest of them all« är country som allra bäst och defintivt bland det bästa Dolly Parton gjort.
Porter Wagoner-hyllningen ger däremot inte samma känsla. Möjligen för att Porter Wagoners gammeltestamentliga country inte fungerar utan hans egen medverkan.

Ta del två av utgivningen som bonus. För plattan är ni skyldiga att skaffa.

/Frank Östergren