Recension
Baker, Dan
Sad Song Junkie
(Tresspassmusic)

Dan Baker är en ”sad song junkie” förklädd till singer/songwriter född i Texas och uppvuxen i Boston och som framför sina sorgsna sånger i en blandning av americana, country och folkmusik. Ja, det är kanske det vi kallar americana. Han berättar historier från ”small town America” och förstärker den vindpinade ensamheten med sorglig steelgitarr, svepande accordiondrag och smäktande fioltoner. Dan balanserar på gränsen till det tårdrypande men håller sig på rätt sida genom en målmedveten inriktning för musiken och texterna.

Vi hittar influenser både här och där. Bob Dylans intonation smyger fram i några av de första sångerna på albumet, Springsteens anslag för samhällsskildring och John Prines syniskt ironiska livsskildringar finns där. Hade Dan haft mer dramatik i den musikaliska framtoningen och en betydligt skrovligare röst skulle Tom Waits också kunna stå som förebild. Med accordion och fiol låter det på ”365 Days” som om det var en parisisk bar vi satt i. Så där blir det ungefär när det sätts tillsammans. Bitvis mer pratande och sjungande och alldeles för ofta ett lågt tempo. Lite defensivt i sitt anslag. Lite för defensivt. Till slut blir det lite enformigt och man saknar variationen. Dan liksom äter sig in och trycker oss fast i sin envetenhet. Lyckas också ända tills man genomskådar det hela och skär av sig bojorna. Fast lite betagen är man ändå.

Dan omger sig med lysande musiker från Nashville. Bland andra Jeff Taylor på accordion, Joe Spivey på fiol och mandolin och Steve Hinson på steelgitarr. Om Dan fick kritik för att han hade en lite för tunn röst för att hävda sig utan komp på sina förra platta kan man säga att han varit lyhörd inför detta album. Här tar han i rejält. Han fick även synpunkter på att han överarbetade lyriken och staplade många ord ovanpå varandra och tappade poängen och de fyndiga ordvändningarna. Problemet kan vara att kombinera historieberättandet och den lyriska kompositionen. Det gäller att hitta balansen. Jag tycker att Dan gör det bra genomgående på denna hans andra platta. Dock saknar några sånger något tydlig innehåll för mig, till exempel ”Martini”, medan ”Little O Death” är en kärleksfull och skojig beskrivning av lilla döden.

Dan Baker bättrar sig på slutet och får sitt sammanbrott i ”Breakdown” och driver upp tempo och instrument till att man kastas ur den dunkla sörja som han tidigare försatt oss i. Smart, men för sent. Det finns något hos Dan Baker som kommer att växa och utvecklas till något riktigt stort. Han är en bra musiker, en bra låtskrivare och har sinne för arrangemang och produktion. Han har ännu inte funnit den helt givna kombination. Men det kommer, var så säker.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify