Recension
Britannicas, The
The Britannicas
(kool kat musik)

En trio som sitter i varsin världsdel och gör musik tillsammans. Är detta ett hållbart koncept?

Magnus Karlsson håller till i Stockholm med sina gitarrer. Herb Eimerman gör sitt gitarrjobb i Chicago. Och i Australien finns trummisen Joe Algeri. Alla tre sjunger och de kan allt om hur stämsången lät när Beatles var som störst. Alla tre tycks vara besatta av brittisk 60-talsmusik.

Hur de känner varandra vet jag inget om. Men jag vet att de gör sina jobb med låtarna var och en på sitt håll och sedan mixas alltihop någonstans i världen. Och resultatet har blivit en 12 låtar lång powerpopplatta med stark känsla för hur det lät på topplistorna en gång i tiden.

Det är snyggt jobbat. Man hör tydliga referenser till gamla topplåtar och då inte bara med The Beatles. Lyssnar man noga känner man igen olika detaljer som går att hänföra direkt till de tunga sextiotalsnamnen. Ja, här finns t o m ett intro som måste vara hämtat från en gammal Buddy Holly-dänga.

Vad här inte finns, det är några låtar som sticker ut. Alla tolv spåren är ganska lika i arr och framförande. Det blir lite enahanda när man spelar hela plattan i ett svep. Vad som också känns lite trist, det är framför allt att rösterna saknar den briljans, som uppstod när John och Paul ställde sig vid varsin sångmik och gav järnet. Här går rösterna ihop på ett sätt som gör dem ointressanta i längden.

Men visst är det ett härligt experiment och ett sätt att jobba som skapar nyfikenhet och förväntningar på fortsättningen. Och man undrar förstås om trion tänker träffas någon gång och prova sina låtar inför publik?

/Rune Häger

Lyssna på Spotify