Recension
Fatboy
Overdrive
(Family Tree Music)

Det har inte hänt mycket sedan sist. Liksom föregångarna In my bones och debuten Steelhearted är Overdrive ett välproducerat album med snygga arr och fantastiska låtar som balanserar som lindansare på gränsen mellan rockabilly och old school country. Det finns säkert de som frågar sig om inte Fatboy ska ta några steg till, åt valfritt håll, men det gör inte jag. Fatboy hittade sitt sound om inte från dag ett så i alla fall från skiva ett.

Denna gång är dock inte Jugglo Wall med, enligt mig en av landets bästa trummisar.

Jag har funderat en del på vad som skiljer Fatboy från andra svenska rockabillyband. De flesta av de andra i genren finner en ära i att gå längre tillbaka i tiden, både i stil och produktion. Fatboy lever här och nu men det är tydligt att de älskar det där skimret som ligger över 50-talet. Det är mer rent, mer slick, mindre skitigt och färre raspiga mikrofoner. Produktionsmässigt kan jag inte hejda tankarna att vandra iväg till Brian Setzer någon gång då och då.

Jämförelserna har alltid haglat över Fatboy. Chris Isaak, Roy Orbison, Weeping Willows och David Lynch blir allt som oftast nämnda. Men egentligen är det dags att vi ger Fatboy den credit de förtjänar, som ett av Sveriges mest oförlikneliga band.

/Sabina von Greyerz

Lyssna på Spotify