| |||||||
Recension
Bohman, Jenny
Live at Mosebacke
(Rootsy.nu)
Jag önskar att jag hade varit där, på Mosebacke för lite drygt ett år sedan när Jenny Bohman hade releasekonsert för sitt album ”Coming Home”. För är den inspelade konserten så här bra som vi nu kan höra ett år senare på ”Live at Mosebacke”, då måste den i levande livet varit något enastående fint.
Det svävar en musikalisk ande över konserten. En sådan där ande som har en förmåga att trollbinda och skaka liv i oss samtidigt. Jenny Bohman sjunger med en smärtsam mjukhet och en påträngande ärlighet. Det gör hon med en röst så stark och så livfull att man undrar var den finns till vardags i denna lilla späda kropp.
Någonstans finns det en bas av blues. Den tränger sig bara fram lite här och där men är en trygg grund att ta avstamp ifrån. Sedan vandrar det iväg mot pop, mot folkmusik, mot soul och mot gospel. Jenny, med sin sång, gitarr och munspel, omger sig med gräddan av svenska musiker. Hör bara här; Brian Kramer gitarr och slide, Christer Lyssarides gitarr, Björn Lundqvist bas, Kjell Gustavsson trummor, Michael Blair percussion, Mats Qwarfordt munspel och Maria Blom och Lotta Nilsson sång. Lyhörda instrumentalister med en enastående förmåga att både briljera för egen del och backa upp Jenny för allas del.
Sångerna är till huvuddelen Jenny egna. ”Coming Home” är från Thomas Almqvists hand. ”The Party Is Over” ger oss mjuka smeksamma toner till en smärtsam text. ”Billys Walk är en historia i struttig folkviseton medan ”Coming Home” bär en känsla av gospel. Sedan undrar jag om inte ”I just Want Your Money, I Don´t Care About Your Soul” är det bästa spåret, denna melodiösa blues med det lysande samspelet mellan gitarr och munspel. Även om det vilar en lite tillbakalutad känsla över hela plattan blir den synnerligen uppenbar i ”Another Woman” med Lyssarides gitarr och Qwarfordts munspel. ”I Wanna Be Loved” bär en soulkänsla och en känslig slidegitarr. Sist kommer ”The Reason Why” som startar i Muddyanda och drar iväg till ett avslutande fullskaligt bluesgung.
Ni som redan har ”Coming Home” kommer naturligtvis att känna igen de flesta av sångerna. Det gör inget. Det här är en annan platta med ett alldeles eget liv.
Och ni som nu självklart kommer att skaffa ”Live at Mosebacke” som den första, kommer snart att inse att ni måste ha ”Coming Home” också.