Recension
Blandade Artister
Soul Gospel
(Soul Jazz Records)

Mina dagdrömmar har en tendens att bli fabulerande betraktelser över den desperata önskan att världen ska bli en bättre plats för alla och envar. Fastän insikten om omöjligheten i detta för länge sedan etsat sig fast i hjärnbalken, blir känslan av besvikelse lika stor varje gång som TV, tidningar och allehanda medier berättar om orättvisorna som jag vill ska försvinna. Dumskallens romantiserande optimism övervinner alltid cynikerns hårdnackade realism försöker jag naivt intala mig. Världen är inte svart och vit. Snarare innehåller den regnbågens alla färger och nyanser, om än bara i min fantasi. Det är därför flykten till populärkulturen är så älskvärd; där är allt på låtsas men ändå på riktigt. Att de bärande karaktärerna i George Pelecanos senaste roman Drama City faktiskt kan överleva vardagens Washington ger mig på ett underligt vis tröst i jämförelse med rapporterna om ett USA i politiskt förfall.

Någonstans här finns också den krok som en recension av skivan Soul Gospel måste hängas upp på. För medvetenheten i en komposition som ”Compared to What”, här framförd av Della Reese, är fortfarande idag så aktuell att ilningarna längs ryggraden nästan är obehagliga:

The President he´s got his war
You and me, we don´t know what the war is for
Nobody gives us rhyme or reason
And if you have one doubt they call that treason

Förhoppningen är ju att en låt som ovanstående ska innebära förändring. Historien har visat att detta antagande inte är helt taget ur luften, även om det ibland känns som så. Måhända hade världen varit bättre om fler hade lyssnat på, exempelvis, denna hoppfulla skiva, sammanställd av eminenta bolaget Soul Jazz Records. För protesten mot några av samtidens mest avskyvärda händelser och tendenser är inte tidsbunden, den kan bli aktuell åter igen, precis som ovanstående visar. I vissa fall behöver det inte vara protester i den lexikala bemärkelsen utan istället ta sitt uttryck med hjälp av kärlekens språk. För då detta händer, som när Bobby Bland sjunger ”Let´s Get Together”, känns övriga problem såsom bortblåsta. Självklart är känslan av den möjliga förlusten mer nedtyngande än politiska resonemang. Kanske är det fel att tänka så – som om världen skulle bli en bättre plats om fler hade problem i sina relationer. Dock: hur annars förklara att en komposition som behandlar det universella ämnet kärlek oftast ter sig mer tilltalande än en låt med klara politiska förtecken och med viljan att förbättra? Onekligen förbryllande, men irrelevant i bedömningen av Soul Gospel eftersom alla 18 bidrag på skivan är superba, med eller utan banala kärlekstexter alternativt uppmaningar till politisk förändring.

Voices of East Harlem är exempelvis gåshudsnära under ”New York Lightning”, Odetta oantastlig i sin version av Woody Guthries ”Pastures of Plenty” och Staple Singers gör ett excellent jobb med ”Tripping on Your Love”, skriven av Phillip Mitchel.

Dessutom, för att endast nämna två: Esther Marrow i ”Mama”, som gjord för att avnjutas på en nedsläckt och rökfylld bar när klockan närmar sig stängningsdags, och självklart ”Love Lifted Me” med Jessy Dixon. Inspelad 1980 är denna utsökta pärla det bidrag på skivan som har minst år på nacken. Måhända gör det att ögonbrynen höjs innan man hört låten, i alla fall gjorde mina det. Men efteråt sitter man där med munnen på vid gavel, insjunken i stämningen och för stunden övertygad om att musik inte blir bättre än så.

/Mattias Bergqvist