Recension
Nile, Willie
The Innocent Ones
(River House Records/ Proper/ PGM/BAM)

Under sjuttiotalet dök det upp tre New York-baserade singer-songwriters som hade poetiska ambitioner i textförfattandet men även gillade rock'n'roll. Jag tänker på Steve Forbert, Elliott Murphy och Willie Nile.

Först 1980 kom Willie Niles självbetitlade debutalbum på Arista som året därpå även släppte uppföljaren »Golden Down«. Albumen fick lysande kritik och sålde i respektabla mängder. Live var energipaketet Willie Nile redan då en upplevelse och the Who
fick honom som uppvärmare på stadiumgig på egen begäran.

Så långt var allt väl, men snart började en mångårig kamp både i och utanför domstolen mot oförstående och direkt elaka skivbolag.

Mellan 1982 och 2005 släppte Willie Nile 2,5 album... Det mest kända av dem är 1991 års comebackplatta »Places I Have Never Been« på storbolaget Columbia/Sony. En veritabel hitparad med Willie och musikervänner som Roger McGuinn, Richard Thompson och the Hooters.

De senaste åren har Willie Nile äntligen hittat rätt och fått kontinuitet i sin skivproduktion. 2006 släpptes »Streets of New York«, förra året »House of a Thousand Guitars« och nu kommer »the Innocent Ones«.

Albumets titel är även dess tema. »The Innocent Ones« är människor runt hela världen som utan egen förskyllan dragits in i krig, fattigdom, miljökatastrofer och andra orättvisor. Willie vet att han inte kan rädda världen själv men visst får han i all enkelhet använda sin gitarr och sina sånger till att ingjuta lite mod, hopp och glädje till sina lyssnare.

Det är precis vad låten »One Guitar« handlar om, en slags uppföljare till förra skivans titellåt »House of a Thousand Guitars« där Willie hyllar sina hjältar Hendrix, Dylan, Stones, Hank Williams, Robert Johnson med flera.

Willie har själv kallats för »the next Bob Dylan« precis som Steve Forbert och Elliott Murphy. Men epitetet »a one-man Clash« stämmer ännu bättre in på tempot och energin i flera av låtarna. Jag tänker på skivans startsignal »Singin' Bell« men även »Hear You Breathe«, och »Topless Amateur« som låter som en kusin till Clash-hiten »Should I Stay Or Should I Go«. Willie själv ser en bild framför sig där Pete Seeger kompas av Social Distortion och Ramones.

Inget Willie Nile-album är dock komplett utan att han sätter sig ner vid pianot och sjunger några vackra rockballader. Här heter de »Song For You« och »Sideways Beautiful«. Skivan avslutas med supermelodiösa »Far Green Hills« där de ringande gitarrerna gör Roger McGuinn grön av avund. Willie Nile har gjort det igen, för tredje gången på fyra år.


Bonus-info:
Om du gillar Willie Nile, Steve Forbert och Elliott Murphy, varför inte testa kultartisten Lowry Hamner? Du kommer inte att bli besviken. Hans skivor är »the Cryers« (LP 1978), Lowry Hamner & the Cryers: »Midnight Run« (LP 1979) och »Secrets of the Heart« (CD 1998). Lustigt nog använde Willie Nile, Steve Forbert och Lowry Hamner sig av samma fantastiska leadgitarrist, nämligen Clay Barnes.

/Urban Henriksson