Recension
Morgan, Whitey and the 78´s
Whitey Morgan And The 78s
(Bloodshot/Border)

Jag pillar in den oansenliga plastbiten i spelaren och grå oktober förvandlas till julafton här på västgötaslätten. Letar så reda på min bästa westernskjorta, bara för känslans skull, drabbad som jag än en gång är av svårförklarlig men självklar kärlek till fioldriven honky tonk, ballader med hulkande steel guitar och 70-talets outlawscen (läs gärna: allt Waylon rörde vid det årtiondet).

Det skulle inte förvåna om Whitey Morgan och hans 78s gör detsamma en och annan morgon där i Flint, Michigan – hålan som jag tidigare bara känner som Michael Moores födelsestad. Minnet är opålitligt numera, men jag har för mig att det var i Flint Moore filmade ett besök hos Rick Nielsen, magnifik gitarrist och underskattad låtskrivare (»Surrender«!) i Cheap Trick.

Frågan är väl då om denna bandets andra platta bara är ett billigt trick. Jag menar, att koka ner Cash, Hank Thompson, nämnde Jennings, Paycheck, Hag, The Rhinestone Cowboy himself, David Allan Coe alltså, och till och med Moe Bandy till någonting som låter som om tiden stannade vid pass skotten mot Ronald Reagan kan väl inte annat än skapa ordentliga trovärdighetsproblem? I andra händer kanske, men här – icke.

Morgan har en röst som kräver uppmärksamhet, som inte lämnar någon tvekan vad gäller uppsåt eller seriositet. Han är förvisso en skrävlare också, som när han lånar Loudermilks »Bad news« (och placerar den i nästan samma division som Waylons »Ramblin' man«): “They all call me wildfire, everybody knows, hell, I’m bad news everywhere I go.”, och han strör korrekta attribut och karaktärer omkring sig. Här figurerar Cadillacs, jukeboxar, cheaters, losers och, naturligtvis, ölflaskor med mycket mera i både lånade och egna, mycket starka, låtar.

Men jag tycker mig också höra ett arbetarklasspatos som har mer med Nord än med Dixie att göra. Kanske ingen tillfällighet då att bandets debutskiva från 2008 innehöll en version av Springsteens »I'm on fire«?

Sårbarheten i »I ain't drunk« är inte att ta miste på och den ger en dimension som är viktig på skivan, om än inte alltid explicit. Attityd spelar sin roll, men det är ju tårarna mellan raderna som gör människan. Framför mikrofonen i Levon Helms studio i Woodstock och framför högtalarna här hemma hos mig.

Jag älskar detta förbehållslöst. Varenda ton är kärlek till country så fjärran från popambitioner, bankkontoavstämningar, tramsiga galor och stiliga Stetsons på löjliga halvfigurer man kan komma. Tidlösheten i den här musiken är dess styrka, den styrka de hippa må kalla unken nostalgi.

Men historielöshet är knappast en dygd och jag gläds åt de som vågar blicka bakåt när tidsandans advokater och övriga tillskyndare leker blindbock och som papegojor på koks gastar ”framåt”.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify