Recension
Cotton, James
Giant
(Alligator)

James Cotton är 75 år gammal och har en lång och givande karriär bakom sig. Och framför sig, om vi ska döma efter ”Giant” hans senaste platta. James Cotton är en av de främsta nu levande bluesmunspelarna, en gigant utan tvekan.

Hans inspelningskarriär startade på Sun i Memphis 1953 efter att ha gått i skola hos Sonny Boy Williamson och Howling Wolf. Efter tolv år i Muddy Waters band blev han sin egen bandledare och har till dags datum hunnit spela in nästan 30 album. Han kom tillbaka till Muddys band i början av 70-talet för att spela in den serie plattor som producerades av Johnny Winter, och detta med ett mycket lyckat resultat. Han behärskar allt från kraftfulla boogies till lågmälda långsamma blues. En mästare med det kromatiska munspelet och de fylliga tonerna.

Men han är också den som introducerade vita tubsockor bland bluesartister. När CBS skulle spela in ett TV-program i Toronto 1966 med de då främsta av nordamerikas bluesartister var naturligtvis Muddy Waters med band med. I bandet bland de mörka kostymernas dresskod fanns även James Cotton i vita tubsockor. Iögonfallande minst sagt. Men musikaliskt var det öronbedövande vackert. Blues av främsta märke.

Det är blues i samma stil som presenteras på detta nya album från 2010. Med ”Giant” är James Cotton tillbaka på Alligator, ett bolag som han tidigare har släppt tre album på. Då med sång. Numera sjunger inte James längre, tråkigt nog. Strupcancern tog de sista tonerna för en tio år sedan. Kvar finns det fina munspelet, och sången från bandmedlemmarna. Då främst Slam Allen, som även spelar gitarr tillsammans med Tom Holland, samt Noel Neal bas och Kenny Neal Jr. trummor. Och vi kan väl säga med en gång att det blir inte riktigt samma sak när inte James sång följer munspelet arm i arm. Men vad vi också kan säga är att det är ett mycket bra band. Starka individualister men med en stark känsla och lyhördhet för bandet. Både Tom och Slam är skickliga gitarrister och Neal-arna utsökta i kompet. Detta är en bandplatta, inte en James Cotton-platta. Och det är bra, det ger oss fint sammanhållen chicagoblues. Bitvis har man svårt att få fart på tempot i de snabbare låtarna och någon låt passar kanske inte Slams sång, när varje textrad lever ett eget liv och finns lite från varandra. Men med det goda gitarrspelet och de lite annorlunda arrangemangen blir ”Giant” till en riktigt bra bluesplatta.

James Cotton är dessutom lysande i sitt munspel. Samspelar fint med sina medmusiker, tar variationsrika solon och sticker upp eller bryter in när det ges plats. Imponerande rakt igenom. Det hela avslutas med en värdig hyllning till Koko Taylor där James visar hur en mästare ska hantera sitt munspel. Kärleksfullt och vackert.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify