Recension
Cenlistho
Rorschach
(Kopasetic/Naxos)

Skivbolaget Kopasetic ger ut obscent mycket bra musik. Mycket av den kretsar kring saxofonisten Cennet Jönsson som nu ger ut sin fjärde skiva för året, den här gången med nybildade trion Cenlistho vars namn bildas av musikernas förnamn: Cennet, slagverkaren Lisbeth Diers och basisten Thommy Andersson.

Albumets titel antyder ett förståelsemönster för musiken. Den är tematiskt obunden, ofta skapad i ögonblicket och likt ett Rorschach-test öppen för skilda projektioner av våra omedvetna impulser, för olika sätt att skapa mening av musikens fria och fritt undanglidande gestalter. Den kan uppfattas som existentiellt sökande och rastlös, men också som sluten i sina egna rogivande figurationer.

Improvisationerna tar sakta form i en rytmiskt öppen rymd, där Lisbeth Diers och Thommy Andersson ofta svarar på de melodiska mönster Cennet Jönsson antyder, snarare än stöder dem rytmiskt. Det ger en läckert polymelodisk effekt, där ingenting är givet men allt är möjligt. Det stora i Cenlisthos musik ligger i hur dessa möjligheter korresponderar med lyssnandets sökande efter struktur i en musik som ändrar sina positioner i ett tilltal som är öppet men som också skapar sin egen, absoluta närvaro i ingivelsens ögonblick.

Och givetvis är också mitt försök att beskriva musiken ett resultat av en omedveten strävan efter mening och riktning. Cenlisthos musik blandar komposition med fri improvisation på ett sätt som gör dem omöjliga att särskilja. Det gör den inte mindre laddad, varken existentiellt eller musikaliskt.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify