Recension
Lohninger, Elisabeth
Songs of Love And Destruction
(Lofish Music)

Joni Mitchells musik är sedan länge intimt sammanvävd med den moderna jazzen. 1979 spelade hon in det banbrytande albumet »Mingus« med utsökta tolkningar av Mingus låtar. Häromåret vände Herbie Hancock på det hela med skivan »River: The Joni Letters« där han tolkade Joni Mitchells kompositioner.

»River« är också första spåret på sångerskan Elisabeth Lohningers nya album »Songs of Love and Destruction«. I övrigt rymmer den både originalmaterial och låtar lånade från bland andra Beatles och k.d. lang. Spretigheten i materialet speglar dock inte någon spretighet i uttrycket. Elisabeth Lohninger skapar en konstnärligt konsekvent ram för sina tolkningar, där pianisten Bruce Barths dramatiska utspel balanseras av mer lyriska improvisationer och rytmsektionen Evan Gregor och Jordan Perlson ger musiken rytmisk täthet och stadga.

I den ramen ryms även profilerade insatser av de gästande musikerna. Saxofonisten Donny McCaslin drar iväg frustande hardbopsolon i en fräckt egensinnig version av »Here There And Everywhere«, medan den fina trumpetaren Ingrid Jensen renodlar en sordinerad återhållsamhet i k.d. langs »Save Me«. Hon ökar dock tempot i ett läckert solo i Elisabeth Lohningers annars lite kylslaget tillbakalutade original »Away And Away Again«.

Men det Elisabeth Lohningers alt som ger musiken dess epicentrum. Hon är en skicklig improvisatör, och hon skiftar smygande sitt uttryck efter låtmaterialets öppningr och musikernas skiftande infall. Improvisationen rymmer både rytmiserad scatsång och känsliga melodivinklingar. Och under musikens förföriska yta döljs en förtätad intensitet av oanade djup.

På Spotify finns bara en låt med Elisabeth Lohninger, hämtad från en aktuell samlingsskiva. Den ger dock en god föreställning om hennes artistiska egenart.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify