Recension
Eastwood, Clint
Rawhide´s Clint Eastwood sings cowboy favorites
(Cameo)

1962 var det ännu långt till Clint Eastwood blev bekant för en större filmpublik genom sina roller i vad som rubricerades spagetti-western. Det var ännu längre till den framtid där han blev en av Hollywoods största filmstjärnor, det var långt innan han blev borgmästare.

1962 var Clint Eastwood känd för rollen som Rowdy Yates, medhjälpare i tv-serien »Prärie«, originaltitel »Rawhide«. I svenskt tv efterträdde den, tror jag, »Bröderna Cartwright«. Vilket gjorde att serien blev en nationell angelägenhet, en enda tv-kanal och allt det där.

Musiktemat till »Bröderna Cartwright« minns nog alla som såg serie, samma med temat till »Prärie«. En del av er minns säkert också att Lorne Greene som hade papparollen i »Bröderna Cartwright« gjorde en recitations-LP.

Länge fanns den till försäljning i Sverige. Däremot har jag inget minne av att den LP som Clint Eastwood spelade in 1962 gavs ut i Sverige. Det här var den tid då en skiva i årtal kunde finnas i skivbutiken och då jag minns att jag långt in på 1960-talet flertalet gånger höll Lorne Greene-plattan i hand borde jag också ha en minnesbild av den med Clint Eastwood.

Gavs den ut, rätta mig, tack!

Året var som redan skrivet 1962. Clint Eastwood nådde viss uppmärksamhet för sin roll i »Prärie«, en tv-serie där cowboymyterna mer handlade om lägerliv och boskapsdrift än om dueller vid tolvslaget.

Den sjungande cowboyn hade egentligen lämnat vita duken. Men på scen och LP fanns ännu grupper och artister som Sons of the Pioneers och Tex Ritter. Med musik och texter som anknöt till cowboylivet, sällan dock komponerat på den tid det begav sig.

Skivbolaget Cameo, en underetikett med lågprisprofil som ingick i Cameo-Parkway, hade kunskap om att Clint Eastwood hade sångröst.

Så han fick erbjudande om att spela in en LP med cowboysånger. Ett erbjudande som i sitt slag inte var ovanligt för den tiden, personer kända i andra sammanhang gavs ofta skivkontrakt. Minns bara i Sverige att Ingemar Johansson och Lennart »Nacka« Skoglund spelade in skivor.

Reaktionen då, när Clint Eastwood´s LP gavs ut, vet jag inget om.

Nu, när den är återutgiven, förbluffas jag över hur bra den är. Hans röst är lågmäld och närvarande, han ger texterna den sentimentala tolkning som krävs.

Crooner kanske någon säger, detta sätt att sjunga som inte fått något svenskt ord.

Till detta arrangemang lika mjuka de, och med munspelet som förstärkare av ensamhetskänslan vid lägerelden.

Sångerna är välkänd; »Tumbling tumbleweeds«, »Mexicali Rose«, »Along the Santa Fe trail, «San Antonio rose" med flera.

För mej är det en platta som skänker en stunds ro och återkallar minnen, minnen så behagliga.

/Frank Östergren