Recension
Block, Rory
From the Dust
(Telarc)

Rory Block är en av den klassiska deltabluesens främsta uttolkare. Hon är en precis och stilren slidegitarrist, och hon sjunger med övertygelse (om än stundom med väl ljudlig andningsteknik). Hon tolkar andras låtar med osviklig stilkänsla och integritet, och hon är även en skicklig låtskrivare i egen rätt.

På sin nya skiva »From the Dust« följer hon sina väl upplöjda vägar. Det är mest originalmaterial, men Rory Block gör också fina versioner av Charlie Pattons »High Water Everywhere«, med lagom lojt avspänd röst, Muddy Waters »I Be Bound«, där Rory Block fräckt ekar Muddys slidelicks från »I Can’t Be Satisfied«, Son Houses »Dry Spell Blues« och Robert Johnsons »Stones in My Passway«, som är en av de bästa Johnsontolkningarna jag hört på länge. Rory Block skapar en perfekt enhet av sång och gitarr, där den ena liksom kommenterar den andra, där de glider in i och ut ur varandra i utsökt växelverkan.

Men Rory Block är också en suverän låtskrivare. En sång som »One Way Down« kan låta som ett konglomerat av ständigt återanvända figurer och klichéer från den klassiska bluesen, men Rory Block sätter också sitt eget, omisskännliga signum på kompositionen. Det är också en av de låtar där Rory Block laborerar med två gitarrer. Duoeffekten mellan den starkt expressiva slidegitarren och det tunga ackordskompet är konstnärligt helt övertygande, en tung och maximalt känsloladdad syntes. Samma optimala effekt når Rory Block när hon sjunger stämmor med sig själv, allra bäst i gospeln »The Gate« och den gospelfärgade »David Had the Blues«, där Rory Block leker med rhythm & blues- och doo wop-artad nonsenssång i bakgrunden.

En eller annan purist må tala om fusk, men överdubbningarna är helt organiska. Och grunden är att musiken görs live i studion. Det är en känsla som snarast förhöjs av de två gitarrerna och sångstämmorna.

/Magnus Eriksson