Recension
Taylor, Chip
James Wesley Days: The Best of 1999-2010
(Trainwreck/Rootsy.nu)

Jag har ett ambivalent förhållande till Chip Taylor. Å ena sidan är han en ibland rätt träig sångare som dessutom, i sina sämsta stunder, låter direkt mästrande. Å andra sidan är han en synnerligen begåvad låtskrivare med både psykologisk skärpa och, i sina bästa stunder, humor. För att inte tala om hans ofta minimalistiskt minnesvärda melodier. På samlingen »James Wesley Days« får vi det bästa från åren 99-10.

Håkan Olsson har gjort ett utmärkt urval som fokuserar på Taylors bättre sidor: låtarna och hans förmåga att omge sig med musikanter som ger dem ordentlig luft under vingarna. Det är gott om duetter här och till exempel Carrie Rodriguez och Lucinda Williams sånginsatser hjälper till att göra denna platta till en must-have. Och John Platanias gitarrspel är alltid njutbart.

Några spår är tidigare outgivna och klarast av dem lyser »Forever’s going underground«, på vilket Jill Johnson gör en innerlig och på alla sätt strålande sånginsats.

Summornas summa: I detta sammanhang framstår Chip Taylor som en av de viktigaste berättarna på 2000-talets americanascen.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg