Recension
Steve Grahn & Mattias Malm
Final Route
((Egen utgivning))

Det är långt till Memphis om man bor i utkanten av Malmö.

Men det finns bitar i livet som tar bort avstånd och förenar oss stackars människor.

Musik till exempel. Memphis, Malmö och Musik. Det hörs ju att dessa tre element borde kunna bilda en enhet. Nu finns den.

Men det tog tid för den musikaliske malmöpågen Steve Grahn att besöka Memphis, en plats i tillvaron som lockade honom redan som ung grabb. Då hörde han blues för första gången och han insåg att en av bluesens huvudstäder alltid hade varit Memphis. Dit måste man resa någon gång.
Redan då kände han att bluesen bygger på en stark känsla som finns inne i oss någonstans. Och den känslan bevarade han, även om hans första musikaliska steg togs i rock´n´roll och pop. För det var ju det som alla kompisar gillade och det som lockade publik på alltifrån skoldanser till popgalor. Steve var med och bildade mer än ett popband och när han började känna sig för gammal för tonårspop, fortsatte han sin musikaliska bana med att spela som trubadur på pubar och krogar.

Men han hade något annat inom sig och sakta men säkert förstod han att det var blues han skulle ägna sig åt. Han ville få hem bluesen till Malmö. Och i slutet av 1990-talet bildade han bandet Three Studs and a Stone tillsammans med bl a sonen Anders. Bandet släppte två CD-plattor.

1999 var Steve en av de drivande krafterna när föreningen Malmoe Copenhagen Blues Connexion bildades och sedan dess har han ägnat sig åt den här musiken som till och med har tagit honom hela vägen till Memphis. Den resan blev av tack vare vinsten i Baltic Blues Challenge 2009 som hölls i tyska Eutin.
Med på resan var också gitarristen Mattias Malm (lägg märke till hur saker och ting hänger ihop: Malmö, Memphis, musik, Mattias Malm!), som har blivit Steve Grahns musikaliske följeslagare och hördes redan 2006 på CD:n That´s Alright.

Nu har det här teamet släppt sin andra platta: Final Route. Och den visar hur den starka känslan för blues kan rota sig även i Malmö.

Steve ligger musikaliskt bakom alla låtarna, några med hjälp av Malm. Dessutom har Johan Boman skrivit några av texterna, som alla är på engelska.

Det låter inspirerat av delta blues. Musiken och sången är laidback, rakt på sak och med akustiska gitarrer som det viktigaste stödet. Ibland växer det in ett munspel hanterat av Thomas Melau, ibland hörs bas och trummor och i Unemployed Man Blues spelas det enbart på en cigarrlådsgitarr som får stöd av fotstamp. I fina Lonesame In A Crowd hör vi bara Steve Grahn själv med en akustisk gitarr.

Så trots att det handlar om behaglig småskalighet i produktionen är det stor variation i plattans scenario. Grahn letar sig ner i rötterna och hämtar idéer som han bygger vidare på och man upplever att hans känsla för blues är 100% äkta.

Nu känns det inte lika långt längre mellan Memphis och Malmö och det är tack vare musiken.

/Rune Häger