Recension
Thompson, Richard
Dream Attic
(Proper/BonnierAmigo)

Jag har tidigare inte skrivit en enda rad om Richard Thompsons gitarrspel. Men när jag nu sluter ögonen och ser honom framför mig, och framför allt hör honom spela sin Stratocaster på det mest osannolikt underbara sätt i crescendot på avslutande »If love whispers your name«, inser jag att det är hög tid. Hur mycket ånger, bitterhet, längtan och lust kan rymmas i de toner som står till buds och hur är det möjligt att faktiskt levandegöra hela känslospannet inom ramen för en träbit med strängar på och två-tre minuter? Upptäcker strax att skrivuppdraget är ogörligt. Tonerna är som sprungna ur en annan värld och jag befinner mig oåterkalleligen i den här.

»Dream Attic« är inspelad live i början av året. ”The thing about recording live is that you lose accuracy but you gain energy” säger Thompson. OK. Jag är med på att dessa upptagningar ger intensitet, närvaro, ja stundom ren explosivitet. Å andra sidan finns här också en rent kirurgisk precision i framförandena. Bandet är fantastiskt: dynamiskt, fantasifullt och tekniskt briljant, alltid till sångernas tjänst. Och Thompson själv är, som redan antytt, från en annan galax.

Om låtarna så. Thompson serverar en välbekant blandning av introspektion, torr humor, träffsäkra omvärldsbetraktelser och, som i inledande »The money shuffle«, satir. Öppningslåten, som rockar rätt rejält, är annars en av plattans svagare låtar trots raden ”If you’ll just bend over a little, you’ll feel my financial muscle”. En freudiansk fullträff, men musikaliskt finns det åtskilliga spår som är intressantare.

Det som öppnade plattan för mig heter »Big sun falling in the river«. En rak poplåt med snygga modulationer och, naturligtvis, grymt gitarrspel. »A brother slips away”«, tillägnad avlidna vänner, är ett annat helt omistligt spår. Sorg, saknad och skönhet – en tonsatt klump i halsen. Kanske gräver Thompson här aningen för djupt i ämnet ”livets brutala korthet” - jag ser ett förtätat ansikte av ångest framför mig - för att jag egentligen ska orka med det hela. Det får kvitta, jag kan ju inte annat än älska låten. »Crimescene« kan sägas vara öst ur samma källa, om än med en annan brutalitet mitt i den vackra musiken och det majestätiska, just det, gitarrspelet.

Ofta lutar sig Thompson mot sitt folkmusikaliska arv, långsamma »Among the gorse, among the grey« är ett lysande exempel på det, men den som följt honom genom åren vet att hans musik har stor spännvidd och bara kan referera till den egna katalogen. Hans unikhet är på den nivån.

Som sångare är han lika bra som någonsin. Det finns inte en nyans han inte kan gestalta. Ingen nyans blir heller trivialiserad - hans insikter om det skröpliga människosläktet är häpnadsväckande till både bredd och djup.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg