Recension
Nathan, Neil
The Distance Calls
(Pirate Vinyl)

Ibland upptäcker man en artist som varken är omskriven eller spelad på radio. Ibland blir upptäckten grunden till en långvarig relation, där man följer artistens fortsatta karriär i vått och torrt.

Neil Nathan är en sådan. Jag kommer att hålla utkik efter honom från och med nu. Och orsaken till detta heter »The Distance Calls«, en CD med 15 kristallklara låtar i en rockig popstil där catchy melodier ibland kryddas med både soulstänk och powerpoppeppar.

Nathan är uppvuxen i New York City. Men när han skulle spela in den här plattan drog han iväg till Detroit, där det tydligen finns gott om lirare som behärskar den här mixen. De kallar sig The Detroit All Stars och kommer från band som inte är så kända här, men möjligen har man hört talas om Kid Rock och The Muggs? Mest känd är förmodligen gitarristen Joey Mazzola eller producenten Bobby Harlow som brukar höras i The Go.

Man öppnar med »Do Ya«, en Jeff Lynnelåt och markerar vad som komma skall. Och då blir det låtar enbart från Nathans egen penna. Han sjunger lite småläckert och skapar med enkla medel olika stämningar i låt efter låt. Det påstås för övrigt att han hämtar inspiration bl a hos Marc Bolan och Matthew Sweet, men jag får också lite dofter från The Eagles..

Hur som helst är »The Distance Calls« en platta för älskare av solid amerikansk poprocktradition. Här får man allt: gitarrsolon som sitter där de ska, lagom fett skrammel när det hettar till och snygga ballader att sjunka in i.

Så det ska bli intressant att följa den här kisen.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify