Recension
Roberts, Alasdair
No Earthly Man
(Drag City)

Det är allt lite märkligt hur vi svenskar verkar vara bra mycket mer intresserade av andra länder och kulturers folkmusik än vår egen. Jag kan bara gå till mig själv. Innan jag läste en 5-poängare om svensk folkmusik på universitetet visste jag ingenting, och hade egentligen inget intresse av att lära mig heller. Nu vet jag lite mer och intresset har ökat i takt med kunskapen. Likt förbannat blir jag mer upphetsad över en ny platta med skotten Alasdair Roberts än vad som helst med Lena Willemark eller Hedningarna.

Nu kanske inte detta är renodlad folkmusik per se, men beståndsdelarna och vibbarna är klart hämtade därifrån. Vi slipper säckpiporna (som f.ö är en väldigt liten del av den skotska folkmusiktraditionen) och jiggarna, men får desto mer av vemod, svårmod och, tja, enbart mod. För »No Earthly Man« är, i all sin anspråkslöshet, en vågad platta. Kompromisslös och viljestark, levande och varm och väl sammanhållen, med en uråldrig, men samtidigt uppdaterad atmosfär.

För det behövs så lite ibland. På öppningslåten, »Lord Ronald«, som låter som en uppdaterad version av »Johnny Boy«, med sitt magiska, förföriskt vackra, nakna orgel-och-sång-arrangemang, låter Roberts som om hela den skotska historien klamrar sig fast i hans kristallklara stämband, samtidigt som han blickar ut över det som är kvar av det stolta brittiska musikarvet.
Resultatet är finlemmad folkore, stolt men bräcklig, som en Braveheart på sin dödsbädd.

Resten av albumet är kanske inte riktigt lika omvälvande, men Roberts söta vuxenvisor och lite motsägelsefulla gosskörsröst vägrar släppa taget när du vill hamnat i dess grepp. Han är som Nick Drake utan ångesten, Patrick Wolf utan vodootramset och laptopen eller en något mer gladlynt Will Oldham, en modern bard med rötterna grundligt planterade den skotska myllan. Kompet inskränker sig till enklast möjliga, med Roberts röst och akustiska gitarr i centrum och omfamnar mjukt låtarna, alltid berett att göra exakt vad som krävs för att dessa inte bara ska virvla förbi som sand i vinden.

Och på den tragiska, men hoppfulla »Sweet William« är Roberts inget annat än en inbjudande lanterna i det svarta hål vi kalla tjugohundratalsmänniskor kallar folkmusik. Vackert, så…

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify