Recension
Jewell, Eilen
Butcher Holler. A Tribute to Loretta Lynn
(Signature Sounds/Border)

Loretta Lynn är en av de artister som vuxit samman med sina sånger. De är så impregnerade av hennes klasserfarenhet och feministiska medvetande att andras tolkningar sällan blir trovärdiga. Dessutom sätter Loretta Lynns särpräglade röst än tydligare signum på hennes musik.

Hur klarar då Eilen Jewell, en hyggligt övertygande sångerska på alternativscenen, av att tolka Loretta Lynns sånger, därtill på en skiva som helt ägnas Loretta Lynn?

Det blir riktigt bra. Eilen Jewell är inte i närheten av Loretta Lynns artistiska profil, men hon försöker inte heller mäta sig med henne. Hon försöker inte heller göra några radikala om- eller nytolkningar av sångerna. Hon gör sig i stället till den neutrala interpreten, efterföljaren som blir ett redskap för sångerna snarare än att göra dem till en språngbräda för sina egna strävanden.

Hon räds inte heller några av Loretta Lynns mest profilskapande sånger, militanta anthems som »Fist City«, »Don’t Come Home A-Drinkin’ (with Lovin’ on Your Mind)« och »You Ain’t Woman Enough (To Take My Man)«. Eilen Jewells framföranden av dessa sånger är mer nertonade än originalen, ibland lite släpiga. Men det handlar inte om nonchalans, utan just om en neutralare uttolkningsattityd.

I övrigt tolkar hon bland annat den fina gospeln »Who Says God Is Dead« och mer undanskymda otrohets- och erotiska dramer som »A Man I Hardly Know« och »Another Man Loved Me Last Night«. I sådana sånger är Eilen Jewells utspel starkare och mer personligt, kanske för att de inte skapat så starka bilder eller lika fixerade föreställningar om hur de skall låta.

Eilen Jewell har enbart valt bland Loretta Lynns egna kompositioner. Därför får inte »Blue Kentucky Girl« plats, en sång som jag gärna skulle hört i Eilen Jewells tappning. Jag misstänker att hon gjort något konkretare, mer fyllt av undertryckt åtrå och konkret längtan, än Emmylou Harris serena version. Det hade också varit kul att höra »The Pill« och den luttrade »Rated X« med Eilen Jewell. De skulle fått plats eftersom blott ett spår överskrider det traditionella treminutersformatet; hela skivan klockar in på en halvtimme.

Eilen Jewell vinner också på att hon kompas av sitt egen band hela tiden. Arrangemangen är reducerade, men också i samklang med ljudbilden på Loretta Lynns tidiga inspelningar. Jerry Miller driver på med gitarren i countryns sextiotalsanda, även om jag tycker att han ibland slirar till lite. Han fyller även ut med fräcka steelgångar. Johnny Sciascia håller sig till den rymdskapande, akustiska basen och Jason Beek gör vad han ska på trummorna, utan onödiga dekorationer eller effekter.

Den ofrånkomliga frågan är om Eilen Jewells inspelningar behövs. Vi har ju Loretta Lynns original. Jag tänker inte använda några sentimentala argument om att locka in en ny generation lyssnare på den smala vägen; de kan väl söka sig direkt till Loretta Lynn. Nej, Eilen Jewells tolkningar har högre värde än så. Hon blir en traditionsbärare i den feministiska blue collar-countryn. Hennes tolkningar är ingen väg till Loretta Lynn, inte heller kommer de att ersätta originalen. De har sin existens, och får sitt värde, i en position både efter och vid sidan av Loretta Lynn. De kommer efter kronologiskt, men konstnärligt söker de sig en fåra vid sidan av: som tolkningar, kommentarer, hyllningar och vidareförande.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify