Recension
Grascals, The
The Grascals
(Rounder)

Allt är bäddat för en lysande uppvisning. Dolly Partons kompgrupp The Grascals består av meriterade musiker. Några har varit med i Osborne Brothers och Lonesome Standard Time, andra har spelat med mainstreamakter som Garth Brooks och Reba McEntire. Terry Eldredge har en fantastisk mountain twang i sin baryton. Jimmy Mattingly är en utsökt fiddler. Dolly Parton gästar i »Viva Las Vegas«, alltså Elvislåten och inte den svenska melodifestivalsegraren. Vokalt gör gruppen en glimrande version av white gospel-klassikern »Sweet By and By«, som även låg till grund för Joe Hills »Long-Haired Preachers« (eller »Svarta präster« som det blev på svenska).

Det kunde alltså blivit en lysande uppvisning och en meningsfull syntes av bluegrass och ett tänkande mer förankrat i Nashvilles huvudfåra. Men det blir bara mycket bra, inte lysande. Fast det handlar nog mest om mina egna idiosynkrasier. Ty banjon driver på alltför hårt. David Talbot är förvisso en skicklig banjoist, men knappast någon av de mer nyanserade. Hans anslag är hårt, alltför hårt. Det blir ett slamrande plonk som skjuter de andra musikerna och det vokala framför sig, lite av samma effekt som när Dolly Parton spelar banjo på sina egna bluegrassinspelningar.

Typiskt nog blir det en vacker vilopaus när Bobby Osborne spelar mandolin i »Leavin’s Heavy on My Mind«. Det ger utrymme för en rikare nyansering, för en starkare expressivitet. Kanske är det typiskt att gruppen saknar dobro. Endast i en sång hörs en sådan. Det är i »Where Corn Don’t Grow«, där gästande Andy Halls läckra dobrolicks tecknar en uttrycksfullare kontrast till banjoplonket. Visserligen såg Bill Monroe dobron som en gökunge i bluegrassboet, och han skapade onekligen bluegrassmusiken, men gruppen måste väl inte ta honom fullt så bokstavligt.

Mina idiosynkrasier åsido, The Grascals är naturligtvis en utmärkt bluegrassgrupp. Fast njutbar främst för dem som uppskattar en hårt drivande banjoattack.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify