Recension
Herring, Vincent & Earth Jazz
Morning Star
(Challenge Records/import)

Saxofonisten Vincent Herring har gjort ett femtontal skivor i eget namn och kan höras på ytterligare några hundra album som sessionmusiker. Han är rotad i hardbopen och har spelat med musiker som Freddie Hubbard, men också med bebopens genombrottsmän som Dizzy Gillespie och Art Blakey (naturligtvis), med storband och fusionsmusiker.

Earth Jazz är Vincent Herrings fasta kvartett. Anthony Wonsey spelar piano, Richie Goods bas och Joris Dudli trummor. Titeln på albumet »Morning Star« kan möjligen tolkas programmusikaliskt, som en vitamin- eller hellre koffeininjektion för att väcka lyssnaren. Anslaget är klassisk hardbop, men Richie Goods drar också iväg med ett elbassolo i »Naima« som väcker associationer åt det tyngre fusionshållet. Annars är tolkningen avklarnad med nertonat spel av Herring, som långsamt förtätas och intensifieras, och eftertänksamt piano av Wonsey.

Den långsamma förtätningen är ett signum för musiken. Flera spår börjar avvaktande, nästan lite slappt. En melodilinje eller en rytmisk figur anger en riktning. Musikerna sluter an i lyhört ensemblespel, innan någon av gruppmedlemmarna frigör ett solo i en impuls från den gemensamt etablerade grunden. De andra musikerna svarar. Helheten blir alltmer dynamisk med röster och motröster i en framåtlutad rörelse, ofta med succcessiva tempohöjningar.

Bortsett från »Naima«, Mulgrew Millers »Soul Leo« och den vackra balladen »Morning Star« av Rodgers Grant (för en rockpublik förmodligen mest känd för »Yeh! Yeh!«), består skivan av låtar skrivan inom gruppen. Musiken rör sig både linjärt mot alltmer förtätade figurationer och i en lyrisk och meditativ cirkelrörelse. De två rörelserna förenas i en intensiv och laddad uttryckskraft, där soloimprovisationen och det lyhörda ensemblespelet blir två omistliga aspekter av musiken, inte två distinkta hållningar i den.

/Magnus Eriksson