Recension
Tolstoy, Viktoria
My Swedish Heart
(Act)

Titeln på Viktoria Tolstoys nya skiva är tvivelaktig. »My Swedish Heart«: Vad betyder det? Är svenskheten en fysiologisk egenskap? Finns det ett svenskt blod som pumpas ut ur hjärtat? Eller skall titeln tolkas metaforiskt? Som ett tecken för tillhörighet? Eller för kärlek till Sverige? Men då borde skivan hetat »My Heart for Sweden« eller något åt det hållet.

Skivan börjar också i nationalromantisk anda med en del traditionellt material i arrangemang av Ale Möller, tillägnat Jan Johansson. Den svenska folkmusiken sätter sin prägel på skivan, som artar sig till en hyllning av femtio- och sextiotalens folkjazziga ikoner.

Inget fel i det, inte i och för sig. Lars Gullin hade en alldeles egen genialitet, Jan Johansson tolkade inte enbart svensk folkmusik utan även östeuropeisk, och Bengt-Arne Wallin är en lysande kompositör och arrangör. Den svenska folkmusiken gav också ett unikt bidrag till jazzen. Och då tänker jag inte bara på det nationalromantiskt festischerade svårmodet och alla långsamma solnedgångar, utan på det register av halv- och kvartstoner som finns i de uppsvenska spelmanstraditionerna. Där gav det nordiska ett material för jazzen.

Ändå tycker jag att delar av Viktoria Tolstoys nya skiva andas nationalromantisk fetischism. »Jag vet en dejlig rosa« hör inte hemma på jazzrepertoaren, och Ulf Wakenius gitarrintroduktion är svulstig i sin anspråksfulla lågmäldhet. Sedan sjunger Viktoria Tolstoy bara så innerligt midsommarkänsligt. Ursäkta mig, men det blir kladdigt.

Den ödsliga sommarnattstrumpeten som inleder »Den första gång« är kitschig. Och varför ska Peter Danemo spela marschtrummor i sången? Att Viktoria Tolstoy sjunger bra kan bara hjälpligt rädda vederstycket.

Med det sagt, kan jag bara konstatera att Viktoria Tolstoy har gjort en på det hela mycket bra skiva. Hon är en skicklig jazzsångerska, med en flexibel röst och rik nyanseringsförmåga. Numera är hon också lika bra på skiva som på scen. På hennes tidiga skivor fanns annars en tendens till gapighet, till överdriven tillit till röststyrkans allena saliggörande kraft. Det vände nog definitivt med förra årets skiva, den fina (och av många kritiker så undervärderade) »Shining On You«.

På hennes svenska hjärta finns också många utsökta stycken. Hyllningen till Gullin, »Danny’s Dreaming« med text av Lina Nyberg, är vackert och smakfullt avstämd, med mjukt trumkomp, diskret bas och fantasirikt pianospel av Jacob Karlzon.

Delar av den inledande »Grandma’s Song« är också, den nationalromantiska attacken till trots, fina. Karlzons ekon av »Visa från Utanmyra« ger en fin klangbotten. Wakenius spelar tillbakalutad spansk gitarr. Viktoria Tolstoy sjunger också med oerhörd koncentration och en lågmält personlig uttryckkraft.

Och »Mayday«, av Anders Jormin och Lina Nyberg, är vidunderligt vacker. Samspelet mellan Karlzon och Wakenius är perfekt, och Viktoria Tolstoy sjunger just så där återhållet och hudnära som åtminstone jag vill höra henne. Hon har blivit en mästarinna på att skapa personliga och intima stämningar. De dominerar skivan, skönhetsfläckarna till trots.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify