Recension
Finck, Jerad
Jerad Finck
(Hit Street Records)

Den här unge mannen håller på att etablera sig hemma i USA som en superduktig popnisse. En sådan där som skriver låtar, sjunger, spelar flera instrument och turnerar land och rike runt.

Han utgår från Spokane, en för mig okänd stad i delstaten Washington och den här sommaren drar han iväg ända hit till Europa.

Det är fullt möjligt att vi alla kommer att upptäcka vilken talang han verkligen är, för nu har också hans titellösa CD-utgivning från 2008 släppts på vår sida av Atlanten.

Första gången jag hörde honom tänkte jag på Dwight Twilley, en annan popsnickrare som gjorde magiska låtar när han var som bäst. Har man en gång hört »Looking For The Magic« med Twilley, så har man en gång för alla lärt sig vad power pop betyder. Jerad Finck jobbar lite efter samma ritningar och bygger upp sina låtar lika elegant. Han använder alla trick som finns när det gäller att fånga in lyssnaren i sin popvärld, där också The Beatles harmonier, lättnynnade melodier och självsäkra arr gör sig påminda. Av debutplattans tolv låtar har han skrivit elva, den tolfte är Lennon/McCartneys »Paperback Writer«. Och mastringen har gjorts i Abbey Road-studion av Steve Rooke.

Nästan alla spår på plattan har något som fastnar i skallen. Jag vet inte så mycket om hur den har mottagits hemma i USA, om den har sålt bra eller om Finck är en av den nya tidens artister, som jobbar med hjälp av nätet för att nå ut.

För oss konservativa skivnördar tror jag den här plattan är en sådan där som vi bara måste ha i samlingen. Inte minst för att bevisa någon gång i framtiden att vi kände till Jerad Finck långt innan han var superstjärna och popvärldens stora geni. Men han kan lika gärna vara totalt bortglömd om ett år och då har vi i alla fall en platta att gå tillbaka till för att försöka förstå varför det gick snett. Kanske för att han var lite för perfekt, så att alla hans trick blev lite stela och byggde mer på form än på innehåll?

/Rune Häger