Recension
Chesnutt, Mark
Outlaw
(Saguaro Road)

Efter mer än tjugo år i branschen är det dags även för Mark Chesnutt att hylla sina hjältar. Men han finner dem inte i den traditionella honky tonk som man kunde väntat sig, utan i det tidiga 70-talets outlaw-rörelse. Där finns en så stor låtkatalog att Mark Chesnutt kunnat blanda och ge, den ena eller andra sången: det kan gå på ett ut.

Låtvalet på »Outlaw« erbjuder inga överraskningar. Det är Billy Joe Shavers »Black Rose«, Hank Jr:s »Whiskey Bent and Hell Bound«, »Desperados Waiting for A Train« av Guy Clark, två Kristofferson-låtar och en del Waylon och Willie. Allt är inte bra. »Are You Ready for the country« är ofokuserad, och »Sunday Mornin’ Comin’ Down« gör Mark Chesnutt lika nollställt som Johnny Cash, men utan den dolda glöd och övertygelse som gjorde Cashs version till den definitiva.

Men Mark Chesnutt visar också sin förmåga att lyfta jönslåtar. Han ger »Only Daddy That’ll Walk the Line« nytt liv med stöd av Dennis Gurwells dragspel och Pete Andersons spetsiga sologitarr. Och den klyschiga »A Couple More Years« räddar han med hjälp av Amber Digby; vokalt kompletterar de varandra perfekt.

Mark Chesnutts versioner vinner också i längden. Han sätter inte omedelbart sin prägel på sångerna, men långsamt frigör sig hans tolkningar från de förväntade mallarna. Det är en liten detalj som gör det, något undanskymt som tar form och för sången i en oväntad riktning. »Lovin’ Her Was Easier (Than Anything I’ll Ever Do Again)« är en sång som jag trodde var uttömd, men Mark Chesnutt återför den till en grundläggande kvalitet; han ligger nära Kris Kristoffersons vokala utspel, men genom att lägga sig så nära originalet lyckas Mark Chesnutt på en gång återföra sången till dess ursprung och avvinna den ny betydelse.

»Outlaw« är knappast Mark Chesnutts bästa skiva; »Longnecks & Short Stories« från 1992 intar fortfarande den platsen. Men hyllningen till de laglösa sångarna och låtskrivarna visar Mark Chesnutts förmåga att fylla även de tröttaste klichéer med ny kraft och mening. Det avskalade honky tonk-kompet med Pete Andersons särpräglade gitarrspel, Gary Morses steel och Donny Reeds fiddle ger en kongenial ram åt Mark Chesnutts tolkningar.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify