Recension
Trucks, Derek
Roadsongs
(Masterworks/SonyBMG)

Derek Trucks hör till den andra generationen gitarrister, som föddes in i sydstatsrocken. Warren Haynes lärde sig spela slide genom att lyssna på Duane Allman i pojkrummet. Derek Trucks förädlade sitt slidespel genom att lyssna på Duane Allman och Warren Haynes, men även på att så tydligt relatera till sångare, inte minst i jazzen. Derek Trucks eftesträvar en vokal kvalitet i sitt gitarrspel. En sådan fanns också hos Duane Allman, tydligast kanske i de långa jammen som »Mountain Jam« på mästerverket »Eat A Peach«.

Och att födas in i sydstatsrocken: Derek Trucks är brorson till Allmans-trummisen Butch Trucks, och hans far var road manager hos gruppen.

Vad jag främst uppskattar med Derek Trucks är att han inte bara fört traditionen vidare, han har även fört den framåt. Jazzdraget var starkt hos många av de klassiska sydstatsgrupperna. Även countryrockarna i Charlie Daniels Band improviserade åtskilligt på scen, eftersom de tyckte det var för trist att repetera. Och det är jazzdraget som Derek Trucks går vidare på dels i sitt gitarrspel och sin fina improvisationsteknik, dels i sitt val av låtar. Inte minst Rahsaan Roland Kirk är en ledstjärna för Trucks.

Den nya livedubbeln »Roadsongs« med The Derek Trucks Band beledsags också av ett motto från Rahsaan Roland Kirk:

»So until we see you again
Bright moments and keep on searchin’
For your mystery note
On the universal piano of life«

Liksom hos de sstora jazzmodernisterna och avantgardet är det också hos Derek Trycks som om musik och liv flyter samman i en vacker världsförklaring. När Derek Trucks avrundar »Get What You Deserve« med ett snabbt gitarrsolo, hör vi en livets egen, förtrollande rörelse tona fram mot den tunga rytmsektionen, en rörelse av liv och nyfikenhet, likt en jazzens egen frihetsförklaring förvandlad till bluesrock.

När Derek Trucks sedan inleder »Days Is Almost Gone« med några läckra slidelicks är det som om han manar lyssnaren till vaksamhet, likt den överraskande effekten i en inledande metafor i en dikt av Tomas Tranströmer. Derek Trucks gör oss till lyssnare, men inte bara till musiken utan även till en rörelse bortom den. Han skapar knappast någon rockmusikens fria form, men riktningen bortom musiken till en tillvarons mer grundläggande dimension delar Trucks med sextiotalets frijazzare - och med alla poeter som söker ett språk bortom språket.

De nämnda låtarna och ytterligare några kommer från förra årets skiva »Already Free«, men Derek Trucks Band gör även fantastiska tolkningar av Coltranes »Afro Blue« med köttig hardbopsax av Mace Hibbard, Marleys »Rastaman Chant« och bluesklassikern »Key to the Highway«. Gruppens samspel är tätt, stämningarna än mer förtätade ju längre skivan lider. Mike Mattisons mörka sång och Derek Trucks makalösa gitarrspel ger musiken dess karaktär, men det sker i ett absolut samförstånd med de övriga musikerna.

Liksom de klassiska sydstatsbanden är även The Derek Trucks Band en enhet, där improvisationen och individualismen är starka, men aldrig på bekostnad av gruppens samlade strävan eller musikens kollektiva grund.

Jag behöver väl inte tillägga att »Roadsongs« vid sidan av Court Yard Hounds och Donna Ulisses nya är en av de bästa, nya skivorna jag hört i år.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify