Recension
Blandade Artister
Du, Beppe. Beppe Wolgers mästerverk
(Bonnier Music)

»Du har väl för fan blommiga kalsonger på dig, din jävla lyriker.« Så säger Lars Ekborg till Beppe Wolgers i »Ridåöverhalningen«. Det är en fantastisk dialog, där Lars Ekborg ställer Beppe Wolgers till svars. Varifrån får du dina idéer? Han accepterar inga svar, allt vänds till manusförfattarens nackdel. Hotet om en snyting hänger över hela dialogen, som ingick i en revy 1967.

Varifrån fick han sina idéer? När jag lyssnar på samlingen »Du, Beppe. Beppe Wolgers mästerverk« slås jag av den vilda infallsrikedomen i Beppe Wolgers texter. Skivan minner också om de dagar då det gjordes meningsfull schlagermusik i Sverige, en nog så angelägen påminnelse i dessa Melodifestivalsförfallets yttersta dagar. Skivan inleds av Monica Zetterlund, »Sakta vi gå genom stan«. Beppe Wolgers försvenskning av ett amerikanskt original, Georg Riedels intelligenta orkesterarrangemang och Monica Zetterlunds lätt beslöjade sång: det var en av hennes stora insatser som jazzfärgad schlagersångerska.

Det mesta håller samma höga klass, eller nästan. Gals and Pals och Svante Thuresson bidrar med flera sånger, The Real Group kan höras i en stämningsladdad version av »En gång i Stockholm« från 1991, Göran Fristorp, Carli Tornehave och Jan Malmsjö gör också fina insatser. Och naturligtvis finns Povel Ramel med. Det var Beppe Wolgers som skrev texten till »Ta av dig skorna«. Till höjdpunkterna hör också Per Myrbergs »Stockholmsblues«, Myrberg som är en av alla tiders stora svenska sångare.

Däremot begriper jag inte varför Nannie Porres meningslösa »Att en dag bli övergiven« funnit nåd i den rejäla gallring av materialet som ligger bakom skivan. Nannie Porres är en högst medioker sångerska, en av dessa sextiotalsprodukter som gjort musik i villfarelsen att det blir suggestivt och sensuellt om man fördunklar sin blygsamma talang med viskningar och mummel.

Fast hon kompas av lysande musiker, en stor del av sjuttiotalets svenska jazzelit med Bernt Rosengren och Tommy Koverhult i frontlinjen. Och Georg Wadenius behandling av wah-wahn är läcker.

Lyrisk infallsrikedom, oftast suveräna sångar- och musikerinsatser och intelligenta orkesterarrangemang: det är inspelningarnas signum. Och naturligtvis finns även Lars Ekborgs monolog »Bunta ihop dem«, som Wolgers skrev tillsammans med gamle skägget-kollegan Yngve Gamlin, med.

/Magnus Eriksson