Recension
Burke, Solomon
Make Do With What You Got
(Shout Factory)

Det är en ofta berättad anekdot, den om Solomon Burkes sista spelning på Apollo i New York. Burke var på familjesemester i Florida någon gång i mitten på sextiotalet. Bob Schiffman på Apollo ringde och undrande om Burke kunde ersätta någon soulstjärna som fått förhinder. Burke ställde upp på ett villkor, nämligen att han fick ta hand om försäljningen i teatern. Schiffman som troligtvis trodde att Burke ämnade sälja idolporträtt, skivor eller något liknade accepterade Burkes krav utan minsta betänketid. Det Schiffman inte visste var att den alltid företagssamma Burke hade köpt en popcornagentur. Så konsertkvällen svänger det upp en proppfull långtradare framför Apollo med godis, läsk och popcorn.

Det blev ett jävla liv och Schiffman slet nog sitt hår i förtvivlan både en och två gånger.

Till slut fick Schiffman och firman som egentligen hade försäljningsrättigheterna på Apollo betala Burke för att han inte skulle sälja sina varor. Dock gick Burke endast med på detta om han fick dela ut popcorn gratis till publiken. Burke hade nämligen en gigantisk mängd poppade popcorn som han givetvis ville bli av med.

Så innan konserten stod den gode Burke tillsammans med personal från Apollo och delade ut popcorn. På bägarna satt ett klistermärke med texten: »Thank you for visiting the Apollo from Solomon Burke, Atlantic Recording artist – your box of soul popcorn«.

Solomon Burke är en entreprenör, en man som genom sin karriär har visat bevis på att han vet hur han bäst ska sälja och göra reklam för sig själv. Men detta faktum är samtidigt ingenting som på något sätt påverkar synen på Solomon Burke som artist. För han är onekligen Kungen av soulmusik.

Förhoppningsvis minns de allra flesta den utmärkta skivan »Don´t Give Up On Me« från 2002. Om inte, så är det måhända så att någon kan dra sig till minnes Burkes fantastiska konsert på Kulturbolaget i Malmö och framförallt den korta stund då han reste sig från den specialdesignade kungatronen under »None Of Us Are Free«.

»Make Do With What You Got« innehåller liknande upplevelser. Den mullrande rösten är tack och lov fortfarande intakt och bakom 200 kilos soulkung med Guds röst står ett gediget arbetande band av yttersta kompetens.

Den enda komposition som jag vill reservera mig emot är inledande »I Need You in My Life«. Bland gitarrer och rocktrummor finns det ingen naturlig plats för Solomon Burkes annars oövervinnliga röst.

Första gången som skivan bränner till på riktigt är precis efter det talande introt i »It Makes No Difference«. Här är Burke verkligen i sitt esse. Men i jämförelse med »After All These Years« är det rena barnleken. För i den senare intensifieras Burkes röst allt eftersom kompositionen lunkar på i sitt southerntempo. Varje stavelse brinner efter en stund så pass mycket att aska är det enda som till sist återstår. Likaledes blir »I Got the Blues« såsom ny när Solomon handskas med låten på det bästa av sätt: han gör den, liksom de andra låtarna på denna skiva, till sin alldeles egen.

Avslutningsvis får »Wealth Won´t Save Your Soul« binda ihop denna recension, precis som skivan. För när Solomon Burke tar Hank Williams ord i sin mun är jag fullständigt övertygad om att ingen annan skulle klara av att sjunga just de raderna djupare från hjärtat.

Det handlar om livserfarenhet och soul.

Solomon Burke har båda.

/Mattias Bergqvist