Recension
Mayflies, The
A Thousand Small Things
(Mad Dauber/Hemifrån)

Omslaget ger mig en dos onda aningar. Det doftar folkrock, 67,67, svampexperiment och gitarrsolon som bara fortsätter och fortsätter. Inte riktigt min grej. Lägger trots allt in plattan, detta Iowabaserade bands tredje, i spelaren och med fingret fruset på play är det strax givet att jag kan skaffa undan fördomarna och bara njuta. Trots att det låter folkrock, 67, 67 etc etc.

Tricket är att Mayflies musik hela tiden bygger på ett starkt och varierat låtmaterial. Den stilmässiga våghalsighet - bluegrass, en och annan blues- och gospelinfluens, folkmusik och, absolut, psykedeliska inslag – man hämtat från t ex Grateful Dead må vara rent dumdristig, men när mixen lyfter ur högtalarna tystnar alla tvivel.

Hur de låter live vet jag inte men gissningsvis tänjer man på gränserna mer då. På platta är bandet stenhårt fokuserat på att leverera dessa låtar, skrivna av bland andra Patrick Bloom och olika bandmedlemmarna, på ett ledigt, opretentiöst (oftast) och svängigt sätt. Melodierna är undantagslöst mycket bra - enkla och självklara - och harmonierna ofta oväntade men sällan sökta. Och det är egentligen bara i den långa »Caroline« som Dead-influenserna vad gäller flipprigt gitarrspel ges friare tyglar, men jag gillar även det skarpt.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify