Recension
Court Yard Hounds
Court Yard Hounds
(Columbia/SonyBMG)

När jag intervjuade Emily Robison för sju år sedan, »Home« skulle just ges ut i Sverige och Dixie Chicks var med i ett tvivelaktigt tv-program i Stockholm, ryckte hon på axlarna åt de militanta och hämndlystna stämningarna på den föregående skivan »Fly«, gruppens femte album.

Det var Marties och Natalies skilsmässoskiva, skrattade Emily Robison. Själv var hon lyckligt gift med Bruce Robison. När Martie Seidel (née Erwin) blivit Martie Maguire och även Natalie Maines gift om sig var det dags för den akustiska och mer harmoniska skivan »Home«.

Men nu kommer nästa skilsmässoskiva, både en skilsmässa och en tillfällig separation. Mrs Robison har blivit Ms Robison, och Natalie Maines hade tydligen annat för sig. Resultatet är duon Court Yard Hounds och skivan »Court Yard Hounds«. Svenska rockskribenter har ordat om att Dixie Chicks båda »doldisar« tagit steget fram ur bakgrunden. Det är ett narraktigt påstående, då systrarna Emily Robison och Martie Maguire är Dixie Chicks, gruppens ryggrad, hjärta och hjärna. Natalie Maines är bara sångerskan som ersatte Laura Lynch.

Men bort all arkeologi och genealogi, över till skivan. Den är oerhört bra, och den skiljer sig radikalt från den förra skilsmässoskivan. De akustiska instrumenten dominerar, även om en del elektriska instrument (eller »leksaker« som Keith Jarrett kallar dem) smygs in här och där. Stämningarna är avklarnade, präglade av luttrad insikt och en längtan som inte blir desperat utan snarare formas av erfarenhetsladdad melankoli och stoisk resning. Någon hämndlystnad ryms inte i Court Yard Hounds universum.

Både Emily Robison och Martie Maguire är multiinstrumentalister, men banjo och dobro är Emilys huvudinstrument, fiol och mandolin Marties. Sångerna fylls av väl avvägda inpass och färgningar från systrarna, men vi hör också musiker som Lloyd Maines, Greg Leisz och slidegitarristen Audley Freed. Ofta dominerar ett instrument, som för att låta just det instrumentets distinkta ton definiera och färga stämningen.

De förströdda banjotonerna i »See You in the Spring« konturerar elegant en framväxande förtröstan. Gitarrintrot ger en folkliknande ram åt »Skyline«, som håller ihop de motstridiga känslorna: en tumultuarisk ensamhet, men också ett religiöst färgat hopp. Beslutsamheten i »The Coast«, kanske det spår som vid sidan av »Then Again« och »It Didn't Make A Sound« låter mest som sena Dixie Chicks, lyfts fram i en fint integrerad ljudbild där fiol och slide sakta frigörs i friare flykt.

I »April’s Love« ingår den stoiska hållningen en svindlande vacker förening med den akustiska gitarren, en solitär fiol och mot slutet en nertonad men distinkt elektrisk picking och varsam stämsång.

Varje sång bildar sitt eget universum, sin egen utsökta syntes av erfarenhet, jordnära sång och stramt konkreta instrumentalarrangemang.

Emily Robison sjunger i de flesta sångerna, bara i den vackra »Gracefully« hör vi Martie Maguires förstastämma. Emily Robisons mjuka stämma, med en lätt raspig kontur, blir också det samstämda instrumentet för de upplevelser som tar form genom sångerna. Inte lika kraftfull som Natalie Maines, inte lika traditionellt countryfärgad som Laura Lynch, men perfekt i den inramning hon får i Court Yard Hounds musik.

Och när Martie Maguire, med Emily Robison i bakgrunden, sjunger »let me go gracefully« ger det ett utsökt destillat av både erfarenhet och livshållning i duons musik.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify