Recension
Paxton, Tom
Looking for the Moon
(Appleseed)

Tom Paxton är för evigt förknippad med raderna ”Are you going away / With no word of farewell? / I could have loved you better, / Didn’t mean to be unkind. / You know that was the last thing on my mind.”
Eller stigmatiserad, åtminstone i Sverige. Här gjorde Family Four en alltför hurtfrisk version på svenska, där all tragik i avskedet försvann. Kvar var bara Agneta Munthers och Marie Bergmans, i och för sig utmärkta, röster som lika gärna kunde sjungit om lyckan i ett flyktigt möte under äppelträdet eller på höskullen.

Tom Paxton har alltså skrivit en av singer/songwriter-traditionens emblematiska kärlekssånger. För egen del har jag alltid tyckt mycket om den, inte minst i Jack Downings sargade tolkning, men jag förstår också dem som tycker att sången är ett av alla tiders plågoris.

Minns dock att Paxton inte bara skrev bitterljuva kärlekssånger, han var också en hårtslående satiriker i det tidga 1960-talets folksångarvåg. Sånger som »The Willing Conscript« och »What Did You Learn in School Today?« är möjligen godmodigare och mindre blodiga i sin ironi än mästerverk som »Love Me, I’m A Liberal« eller »Send the Marines« av Phil Ochs, men de har ändå fått välförtjänt klassikerstatus. Och ingen klarar jämförelsen med Ochs, han var den överlägsne protestsångaren i den vågen (som han själv sa senare: »50 Phil Ochs fans can’t be wrong«).

Till skillnad från Ochs finns Paxton dessutom kvar bland oss. Ibland ger han också ut en skiva. Den senaste, »Looking for the Moon«, kom år 2002, men har först nu, genom Rootsys och Borders försorg, fått officiell distribution även i den svinkalla Nord. Och nog kan Tom Paxtons värme behövas i kylan. Visst, han har tappat en del i sitt röstomfång, och som lyriker har han blivit än godmodigare. Men han har kvar sin osvikliga melodikänsla, det goda handlaget med sin Martin M-38 och sin goda smak i val av musiker och bakgrundsröster.

På den nya skivan hör vi Nanci Griffith i två sånger, Anne Hills i fem. Deras vackra andrastämmor ger extra kontur åt Paxtons mjuka röst och ytterligare en dimension åt hans text. Och bland musikerna märks Al Perkins, lika bra på sin dobro som någonsin, pianisten Pete Wasner och gitarristen Mark Howard. Uttrycket intensifieras och förhöjs av deras insatser, inte minst av Perkins som gärna tar vid där Paxtons röst inte riktigt räcker till längre. Skönheten blir emellanåt svindlande.

Bland sångerna tror jag också att en del hade kunnat vara blivande Paxton-klassiker, förutsatt att det fortfarande fanns en aktiv Tom Paxton-reception. Tyvärr finns inte en sådan, men vi kan ändå njuta av hans godmodiga (jag kommer inte på ett bättre ord) och nostalgiskt färgade satir i »My Pony Knows the Way« (»The Chisholm Trail became the road to Disneyland / After Billy the Kid came Lash LaRue. / The only longhorns left are in the movies. / The only buffalo left are in the zoo.«). Vi kan gripas av föreningen av naturintryck och social kommentar i »Early Snow«. Vi kan gripas mer på djupet av Paxtons hyllning till brandmännen i New York i »The Bravest«, skriven två veckor efter terrorattacken mot Twin Towers och den västerländska demokratin den 11 september år 2001. Och i »My Oklahoma Lullaby« visar han hur Woody Guthrie kunde kommenterat förändringarna av vägnätet, om han inte diagnosticerats med Huntingtons femtio år tidigare och dött 1967.

Jag tycker alltså mycket om Tom Paxtons nya skiva. Låt mig kalla den sympatisk, men utan alla de pejorativa och förklenande associationer som ordet rymmer.

/Magnus Eriksson