Recension
Howard Way, The
Never mind the country
(Rootsy)

Det är segt virke i norrlänningar.

Här har ni countrybandet från Umeå som har spelat sin och andras musik i tolv år innan det blev dags för en cd-debut.

Här skulle man lätt kunna flika in att den som väntar på något gott och så vidare, men det skulle kännas lite billigt. Så jag konstaterar istället att The Howard Ways debutplatta innehåller tolv fina prov på hur americana låter med norrländsk dialekt. Det låter precis som modern FM-country ska låta, det handlar om en klangbild som är lika ljus som Norrlandsnatten och här finns en del stänk från den bästa 60-talspopen. Inledningsspåret »Runaway« banar väg med en ansats som håller ända in i mål. Här finns rutin, skickliga musiker och en vilja att bjuda finsmakare på det som finsmakare vill ha.

Förmodligen är det Thomas Hellgren som är kapten på skutan. Han sjunger , spelar akustisk gitarr och skriver de flesta låtarna. Men inte alla: på plattan finns gamla »Rainy Night In Georgia« av T.J. White, »What´s So Funny About Love, Peace and Understanding« av Nick Lowe och ett par till från utomstående.

Och det är inte bara Hellgren som utmärker sig i bandet. Ingemar Almeros´ gitarr, Ulf Edlunds steel, Bror Stendahls bas och Pelle Henricssons trummor får det att låta som det ska. Men de nöjer sig inte med detta, utan har dessutom bjudit inn gäster av klass, t ex Tony Björklund från Willie Clay Band och skönsjungande Maria Erixon och Sofia Henricsson.

Så det är ett fint dokument vi får, ett dokument som visar hur nära sina förebilder man kan komma med rätt inställning, begåvning och kunskap om vad man håller på med.

Om tolv år kan det vara dags för en ny platta med The Howard Way. Håll öronen öppna!

/Rune Häger