Recension
Mumford & Sons
Sigh No More
(Island)

De dök upp från ingenstans hösten 2009. Nästan. Bandet bildades i västra London 1997 av Marcus Mumford (sång, gitarr, trummor, mandolin), Marshall »Country« Winston (sång, banjo, dobro), Ben Lovett (sång, keyboards, accordion) och Ted Dwane (sång, double bass). De byggde upp ett intresse kring sin existens, inte minst genom att vara Laura Marlings kompband. Under 2009 spelade de in en CD som bär på Fleet Foxes stämsång, Local Natives trumrytmer och The Pogues rockiga folkstämning, eller varför inte lite Arcade Fire och Noah and the Whale. Indiepop med folkanknytning eller folkrock med lite country går också bra.

Det har diskuterat en del kring Mumford & Sons genuint ärliga folkanknytning sedan den engelska releasen av ”Sigh No More” i höstas. I februari kom den amerikanska och dess emellan lyckades man frälsa Australien. Och lite senare även Stockholm. Kläder, utseende, sånger och image kontra det folkliga, äkta, genuina och medvetna. Så har en del diskussioner gått. Storstadsgrabbarna som lyfter in halmbalar i kolkraftverk med lite hambosväng. Klichéartat och påklistrat tycker vissa.

Oberoende av vilket. Succén var omedelbar. Jag förstår varför när jag lyssnar till debutplattan ”Sigh No More”. Det finns en oemotståndlig framfusighet som fångar intresset. Det finns en musikalisk uppbyggnad där sången och instrumenten fungerar bra tillsammans. Det är suggestivt. En banjo och en baskagge kan göra underverk på rätt plats. Det gör de här. Sångerna har en enkel men effektiv struktur. En röst och en gitarr inleder lugnt berättande. Kanske ytterligare ett stämningsskapande instrument. Sedan fyller man på med ytterliga stämmor och instrument. Publikfriande minst sagt. Från det enkla lågmälda till ett bombastiskt crescendo med Mumfords sång jagande toner med en röstpiska som dånar. ”I Gave You All” är ett lysande exempel på en slow burner med lång stubintråd och magnifik explosion. Mumfords sångröst är inte speciell, den är bara uttrycksfullt välanpassad. Som gjord för dessa sånger. Skickligt lockas vi i låt efter låt att dras ner i tempo för att sedan accelerera upp på fötter igen, skrålande med i refrängen. Självklart följer man en riktig historieuppbyggnad och avslutar med en lugn och kärleksfull ”After The Storm”.

Utan tvekan en mycket stark debut. De världsomspännande hyllningarna de har fått är de värde, äkthet eller ej. Marcus Mumford meddelar att de har planer på att släppa en EP med nya bluegrassånger senare under 2010. Något att se fram emot.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify