Recension
Ward, M
Transistor Radio
(Merge/Matador)

Det kan vara för att jag skriver det här med 39 graders feber och med kroppen fullpumpad med medikamenter, men »Transistor Radio« låter nästan som en dröm.

Jag hade verkligen ansträngt mig, tagit på mig de hornbågade glasögonen, manchesterkavajen och dumstruten. Allt för att försöka att ta mig an M Wards senaste med all den kritiska hållning jag kunde uppbåda. Allt för att, om möjligt, låta bli att stämma in i de närmast löjeväckande hyllningskörerna kring denne enigmatiska trubadur. Men när halvvägs in i plattan Ward bryter ut i »Here Comes The Rain Again« rasar masken. Det här är för bra.

Konceptet som ligger till grund för albumet, en hyllning till radions glansdagar, kan tyckas lite krystat men det finns inget tvunget eller påklistrat över M Wards musik. Inga falska pretentioner eller sökta förespeglingar; bara musik som känns ren som en fjällbäck och som är större än de enskilda beståndsdelarna. De är inte så att M Ward är världens bästa låtskrivare, men det kommer alltid något personligt ur hans fingerpickande gitarrhänder och sårbara stämband.

»Transistor Radio« inleds med en bedövande vacker instrumentalversion av »You Still Believe In Me«, från »Pet Sounds« och avrundas med J.S Bachs, lika vackra, »The Well-Tempered Clavier«. Däremellan har min feberrusiga hjärna nästan svårt att ta in all den skönhet som gömmer sig i dessa charmerande countrydränkta rockvisor. Det kan vara lockande att sortera in M Ward i »O Brother Where Art Thou«-facket, men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Visst låter det, fullkomligt medvetet, gammalt och väderbitet, men M Ward är ändå ofrånkomligen fast förankrad i nuet. Allt medan albumet verkar sväva omkring i en helt egen sfär.

Flera av låtarna verkar vara skrivna i stunden, så lössläppta och spontana ter de sig, men att Ward har kontrollen över vad som ska hända råder det ingen tvekan om. »Sweethearts On The Parade« låter som en klassiker, likaså »Big Boat, Deep Dark Well« och »Four Hours In Washington« och vid det här laget känns »Transistor Radio« nästan lika stark som föregångaren, Mästerverket »Transfiguration Of Vincent«.

Till och med det välkända greppet med att använda ljudet av knastrande stenkakor, kommer M Ward undan med. Kanske för att jag är groggy, men troligare därför att han helt enkelt är så jävla bra.

/Ola Karlsson

Lyssna på Spotify