Recension
DeSotos, The
Cross Your Heart
(DE Records/Hemifrån)

The DeSotos påminner en del om de band som, något otippat, svarade för en punkifierad countryrevival i mitten av 80-talet. Twanggitarrer och en GP-samling långt fram i vinylbacken, typ. Men jag vill inte vara orättvist snäv och kanske kommer sig mina cowpunköron av att öppningsspåret »’59 Cadillac« är en nästan lika perfekt bilåkarlåt som »White lines, blue skies, black top« med saligen insomnade men sedermera återuppståndna EIEIO.

Bandet är förresten från Auckland och GP kan nog utläsas både Gram Parsons och Graham Parker. Influenserna är många men i min bok gäller det all god rockmusik.

Hur som helst – på »Cross Your Heart« finns mycket mer än stadig mediumtemporock att hämta. Flera av spåren domineras av akustiska gitarrer och är långsammare och ibland bluesigare än man kan förvänta sig efter att ha vridit om startnyckeln. »The spirit« är till exempel en känslig hyllning till musikens makt och mening och »Invisible« en stilla betraktelse från den plats där varat upplöses i osynlighet och icke-existens.

Gemensamt för samtliga spår är övertygande sång och pondus i framförandet. Alla låtar är dock inte femstjärniga och skivans modiga 63 minuter hade mått bra av att kapas med en kvart eller så. Men när låtarna håller samma klass som framförandena är detta riktigt bra. Och versionen av Neil Youngs »When you dance« är en veritabel pärla även om jag misstänker att vissa Youngpuritaner kan uppfatta den som väl muskulös.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg