Recension
Bucaro, Clarence
’Til Spring
(20/20/Hemifrån)

Vissa plattor bara sitter där. Man undrar hur det går till. Som om musiken vore skriven, spelad, arrangerad och producerad bara just för mig och ingen annan. Nog för att jag har mina aningar i detta fall. Vi försöker bena upp det:

1. The Band. Redan första spåret, ”’Til a Spring Wind Blows Again”, andas det där avslappnat rootsiga gunget som världens bästa The Band var, tja, världsmästare på (lyssna — och se — själva: www.youtube.com/watch?v=tqXvyxz8ZyE). The Band-influenserna genomsyrar lyckligtvis stora delar av albumet.

2. Glenn Patscha. Bakom orgeln sitter kanadensaren som är medlem i det fina bandet Ollabelle, som flyttade till New Orleans som artonåring för att spela med jazzmusiker och som har kompat Levon Helm, The Holmes Brothers, Ryan Adams, Willie Nelson och många, många andra. Det där med orgel det kan han.

3. Soul. En skönt sjuttiotalsdoftande soulkänsla smyger sig emellanåt på. Hör bara ”On the Map”. ”When Man Plays God” är rentav inne och tafsar på funken.

4. Rösten. Bucaros lätta, ljusa, spänstiga röst har ett försiktigt vibrato som liksom bara ligger och flyter ovanpå musiken. Och den stöttas dessutom upp av ganska perfekt stämsång från bandkamraterna (tänk västkust, CSN&Y och, jorå, The Band).

5. Anders Osborne. New Orleans bästa Uddevallapojk är med i paketet.

6. Låtarna. Herregud, låtarna. Bara lyssna, de är små bakelser allihop och han har tamejfan skrivit alltihop själv. Storbolagen borde slåss om honom.

7. Bandet. Jag har redan nämnt ett par namn. Här kommer några till. Albumaktuella (”My Turn”, Eclecto Groove/Helan-BAM) Kirk Fletcher, en bluesman som vid det här laget är ett väletablerat gitarress med bl a Junior Watson, Charlie Musselwhite och The Fabulous Thunderbirds på sitt cv. Rytmsektionens Konrad Meissner (trummor) och George Rush (bas) snickrar till en grund som är så stabil att man med trygghet skulle kunna ställa nästan vad som helst därpå utan att det ruckas. Dessutom är Neal Casal med på ett hörn och honom känner ni väl till?

8. Produktionen. Luftig, ombonad och precis lagom retro. Ett rumsligt, nära sound, som låter detaljer sippra fram och som betonar melodierna med en blå eftertanke. Tom Schick heter mannen som rattat och han har tidigare jobbat med bl a Ryan Adams, Norah Jones och Jesse Malin.

Har jag glömt något? Säkert, men ni förstår nog vid det här laget att det vore ett misstag att missa detta stora lilla album. Det är nämligen inte bara för mig. Hur gärna jag än vill tro det.

/Johan Kronquist