Recension
Haggard, Merle
I Am What I Am
(Vanguard/EMI)

Merle Haggards 2000-tal har väl i ärlighetens namn varit något svajigt, om än på en fullt godkänd nivå. Å andra sidan visar rösten, en av de allra största oavsett genre, inga tecken på svaj – den tycks tvärtom finna ny styrka och nya uttryck i en med ålderns rätt tilltagande bräcklighet. Vigören är häpnadsväckande på sitt eget speciella sätt.

Tydligast är detta kanske på den tio år gamla »If I Could Only Fly«. Innerlighet och mod i sällsam allians från en f d ensling på rymmen med ”ramblin’ fever” i blodet. Men en rebell måste en gång bli gammal, skippa rökandet, sätta sadeln säkert på hästen (”ain’t no ridin’ bareback anymore”) och leva efter nuets alla restriktioner. Det tycks vara svårt för många att släppa taget om ungdomens glansdagar men artister som till exempel Johnny Cash, Springsteen och Hag lever, eller levde, alltid sina sånger här och nu och en validare grund för den största respekt har jag svårt att finna.

Landar så »I Am What I Am« i cd-spelaren och kan bara konstatera ett: Hag är en sprakande galax i en rymd befolkad av alltför många föredettingar, wannabees och talanglösa svarta hål. Ifråga om angelägenhetsgrad och subtilt påträngande patos är det i stort sett bara Lucinda Williams magnifika »Essence«, Tom Russells »Blood And Candle Smoke« och redan nämnda »If I could Only Fly« som berör mig lika mycket av alla de plattor som passerat revy, mer eller mindre hastigt, de senaste tio åren.

Stora ord, javisst. Men »I Am What I Am« är en noga uppsökt plats där utsökt melodikänsla möter en röst som inte döljer någonting alls – den är närmast skrämmande hudlös – och där musikerna uppfattar alla nyanser i de koncentrerade textraderna och lyckas fånga dem allihop med sväng, briljans och värdighet. Densiteten på plastbiten där i spelaren är sannerligen optimal.

Om det sedan är country, vilket det ju är, eller inte kan egentligen kvitta. Det här är musik bortom alla gränsdragningar och fack.

Merle Haggard verkar ha varit på alla det mänskliga psykets platser. En del av dem har säkert krävt sin kroppsliga tribut. Detta är vad han lärt sig och vad vi alla kan lära oss av. Tonsatt visdom, utan kompromisser, och ändå så sympatiskt anspråkslöst. Tolv sånger som inte är ett testamente utan en början på det som komma skall. Ungarna är utflugna och den nedåtgående solen fullt synligt men likväl, ”we’re falling in love again after all these years”.

»I Am What I Am« är en platta att bli förälskad i och jag tror det kommer att gälla om och om igen.

www.tedeborg.se

/Bengt O Tedeborg

Lyssna på Spotify