Recension
Gauthier, Mary
The Foundling
(Proper)

Om det är en CD du ska köpa i år så är det denna. Gör det. Nu!

Mary Gauthier har på ”The Foundling” samlat all den smärta, all den längtan, all den saknad som hon känner efter att ha blivit lämnat av sin mamma tidigt i livet. Bortglömd. All den rastlöshet, all den förtvivlan, all den sorg som har följt henne genom åren i en känsla av att vara oälskad. Alla de funderingar om vem man är och det arv man bär. Mary har alltid varit en fin historieberättare och sångerska. Här berättar hon historien om alla bortlämnade, övergivna barn och om sig själv och sitt livsöde. Och även om sitt eget sökande efter sin identitet och sin moder. Genom alla dessa starka, mörka och sorgliga känslor finns en uppenbar kärlek till livet och till musiken.

Det är ett dunkelt, sollöst och vindpinat landskap som målas upp i text och musik. Michael Timmins har som producent gjort ett fantastiskt arbete med att hitta ljudbild och skapa samspelet mellan de olika instrumenten i kombination med Marys personliga sångröst. Det finns naturligtvis ett drag av Cowboy Junkies på sina håll, men även åt vaudeville, rock, folkmusik och jazz. Det finns sånger som Woody Guthrie skulle kunna ha sjungit likaväl som soundet från Velvet Underground. Det sårade intrycket byggs upp kring Tania Elisabeths fiol, Jaro Czerwinecs accordion och Jessie O´Briens Wurlitzer och orgel, som samlar ihop, styr och stödjer de känslorna och berättelser som Mary framför. Ytterligare förstärkt av en tung bas från Josh Finlayson och vispande trummor från Ray Ferrugia. Margo Timmins bidrar med sin fina bakgrundssång. Och på ”Sideshow” är det Danny Ellis trombon som ger ett alldeles särpräglat sound. Hela tiden spännande och omväxlande utan att ta fokus från texterna. Garth Hudson inte att förglömma. Han finns med på tre spår och ger en liten The Band-känsla.

Mary sjunger med sin mjuka, och egentligen väldigt varma sångröst. Det som borde blivit en kontrast blir här en sammansmält längtan.

Texterna kretsar kring Marys uppväxt och hennes känslor inför sig själv och sitt förhållande till sin moder. Det tar sig uttryck i strofer som; ”Goodbye Could´a Been My Family Name” eller ”I Got A Heart That´s Ripped, I Got A Soul That´s Torn, I Got A Hole In Me Like I Was Never Born.” Smärta och saknad kan knappast bättre beskrivas än som i ”Sweet Words: ”I Don´t Trust My Heart Any More, It´s Busted Open, Bruised, Beat Up And Sore, Even While It´s Limping Round In Pain, All I Want To Do Is Reach For You Again.”

Nyckelsånger är kanske ändå ”March 11, 1962”. ”It Took Me Five Hundred Dollars And Forty Years To Find You”… ”You Say That I´m Your Secret, Nobody Knows, And You Can´t Talk About It Now.” Sånger tillägnade alla bortlämnade och adopterade barn som har farit illa i sitt sökande efter sig själv, sitt arv och sin bakgrund. Det är stark musik, starka texter och om inte ordet gripande hade känts som ett löjligt enkelt ord i sammanhanget så är det det handlar om. Så mycket sagt, så mycket berättat, så mycket förmedlat på så liten yta.

”The Foundling” är en platta som man kan skriva hur mycket som helst om utan att kunna beskriva och förmedla allt som den egentligen bär på. Lyssna istället.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify