Recension
Rosenthal, Tokyo
Ghosts
(Rock & Sock records)

Det är en svår man, den här. Jag blir inte riktigt klok på honom.

Hans förra CD låter inte alls som den här nya, men om båda kan man säga att de är som en ask Aladdin: full av godbitar med olika innehåll. Marmelad, mörk choklad, nötter, toffee, sötkladd av vad det månde vara.

Rosenthal kör med det receptet för sina plattor. Här kommer bitar i form av ren Americana, modern popcountry, lättblues, rock och vad det vara månde. Han verkar tänka att brer man ut sig över stora fält, så får man lyssnare från alla möjliga olika håll: det finns liksom alltid någon låt som man suger åt sig.

Den här gången experimenterar han också med olika instrument, förmodligen för att få en oväntad och ovanlig ljudpalett att måla upp bakgrunden med till hans sång. Det låter ibland si och ibland så, det låter vågat ibland och fegt ibland. Banjo, flöjt, cello, dragspel och fiol får utrymme bakom Rosendahls gitarrer och piano, när han inte tar hand om trummorna eller spelar mandolin. Det är bara medproducenten Chris Stamey som styvnackat håller sig till sin bas och nöjer sig med den.

Vad ska man säga? Jo, att det finns förmodligen en eller ett par låtar som du gillar skarpt på den här plattan. Och andra som bara kommer att glida dig förbi. Det är en sådan platta. Tokyo Rosenthal, som tydligen har varit boxare innan han började med musik, har stor kapacitet, sjunger bra, kan göra riktigt bra låtar och borde egentligen bara ha en målsättning kvar: att skaffa sig en egen profil.

Låt oss vänta på nästa platta och se om han har bestämt sig.

/Rune Häger

Lyssna på Spotify