Recension
Angell, Tara
Come Down
(Rykodisc)

Fördomar är bland de saker som jag hatar mest. Ändå kan jag inte påstå annat än att jag själv då och då faller i fällan. I senaste numret av stabila men halvtråkiga musiktidningen Sonic finns det en bild på Tara Angell. Hennes plutande läppar och allmänt distanserade blick fick mig redan innan jag hört hennes musik att bli aningen skeptisk. Dock ändrades min uppfattning så fort Angells röst genom en invasion av mörka känslouttryck fullständigt tog över min tillvaro i några dagar. För på »Come Down« finns låtar som bär på kraften från den mörka sidan; mer Darth Vader än Luke Skywalker.

»Untrue« är den scen där Vader med sitt ljussvärd obarmhärtigt hugger av Lukes hand och avslöjar att de är far och son. Fast hos Angell är det självinsikt som får ta plats, men avslöjandet av hemligheten är ändå lika stark: med en röst som skulle väcka döda upprepar hon mantrat I am untrue i vad som känns som en klaustrofobisk evighet tills dess att orden etsar sig fast i själen och insikten om att det stämmer etablerats som sanning.

»The World Will Match Your Pain« är ytterligare en komposition som fortsätter på den iordningställda väg som skottats ren från snö men inte saltats. Att halka är ofrånkomligt samtidigt som smärtan från blåmärken som blivit lila finns som minnen från tidigare vurpor. Vidare är »Silver Lining« skrämmande på gränsen till odiös men ändå tilltalande ur ett självhatiskt perspektiv. Samma skuggsida av ett annat mynt presenteras i låten »The Big One«. Tara Angell uttrycker först vad som verkar vara våndan över att inte berätta en hemlighet för någon. Men som en chock kommer vändningen:

Never make a sound
When you´re six feet down
It’s gonna be hard to turn around

Är det således planerna på ett framtida mord som sipprar igenom de kryptiska meningarna som Angell tar i sin mun? Är det detta som måste hemlighållas? Vi får inga svar, utan endast insinuationer om att någonting förfärligt är på väg att inträffa eller redan har hänt.

Bäst och mest intensiv i sammanhanget är dock »When You Find Me«. Så förbaskat bra att klockorna stannar i samförstånd om att just detta ögonblick är för viktigt för att någonting så banalt som tid ska får störa. Medan vår sångerska lite väl lättvindigt deklarerar att det minsann inte är hennes fel, gråter en gitarr som berättar om de känslor som Angell egentligen vill, men är alldeles för samlat tillbakalutad, för att visa.

/Mattias Bergqvist