Recension
Sleepy Driver
Steady Now
(Black Bell)

Det finns något välbekant och sympatiskt över kanadensiska Sleepy Drivers debut. Det är lättälskad musik rotad i allt det där som vi tycker om (right?). Paradoxalt nog utan att vara förutsägbar.

Pang-på-rödbetan-pop möter melankolisk akustik möter klingande collegerock möter bootsbeklädda rötter möter Exile On Main St. möter... ja, ni fattar. Det är fräckt. Faktiskt. Och snyggt.

Framför allt handlar det om Peter Hicks gedigna låtskrivande. Vare sig ljudbilden skiftar i långhårig sjuttiotalsrock, alternativcountry eller arenasneglande pop är det melodierna och harmonierna som har huvudrollen. Det är ju så det ska vara. Det vet Hicks.

Han har dessutom haft den goda smaken att arrangera låtarna luftigt och lekfullt; med taktbyten, snirkliga detaljer och diskreta ess i skjortärmen. Syntar, mandoliner, dragspel, pedal steel, trumpeter och en frikostig mängd gitarrer samsas kamratligt om utrymmet. Man har aldrig tråkigt i Sleepy Drivers sällskap.

Att hans röst också påminner om undanskymde lo-fi-pop-hjälten F.M. Cornog (East River Pipe) är bara ännu en fjäder i hatten.

Jag är impad.

/Johan Kronquist

Lyssna på Spotify