Recension
Lindberg, Magnus & Basse Wickman
Vita lögner & Svarta ballader, volym 1
(Capitol/EMI)

Idén bakom Magnus Lindbergs och Basse Wickmans skiva »Vita lögner & Svarta ballader, volym 1« är klockren. De tolkar Bellman, Dan Andersson, Sjöberg, Taube, Boye och Dagerman med elorgel och Rickenbacker-gitarrer. De anknyter alltså till »Highway 61 Revisited« och de tidiga skivorna med The Byrds.

Visst, man kan fråga sig varför ingen gjorde det här 1965 eller 1975. Svaren är nog lika givna som nedslående. 1965 fanns inte det musikaliska kunnandet i Sverige. Dan Andersson var dessutom töntstämplad av det ölstinna trubaduretablissemanget. Det räddade honom in i vår tid.

Stämpeln dröjde sig kvar in i den s k progressiva musikrörelsens tid. Att Love Explosion spelade in en uppriktig, men tafflig, version av »Hemlös« ändrade inte mycket i sak. Birger Sjöberg var borgerlig. Clarteisten Karin Boye och syndikalisten Stig Dagerman kunde förvisso inrangeras i en radikal tradition, men de var ju esteter gubevars. Jag tror att det är därför vi fått vänta på integrationen av de stilbildande amerikanska sounden och tonsatt lyrik och visor av de bästa i den svenska traditionen.

Och det gör ingenting, eftersom skivan är så bra. Men jag var till en början skeptisk. Basse Wickmans röst lade sig som ett nollställt filter över Dan Anderssons undervackra »Omkring tiggarn från Luossa«. Förstår han vad han sjunger? Tankarna gick till Hootenanny Singers usla version. Mycket riktigt har Björn Ulvæus senare medgivit att det fanns lyriska dimensioner han inte förstod. Så hamnade han också i Humanisterna. Inför Basse Wickmans sång funderar jag också på om han tror att det är en luffarvisa eller om han inser lyrikens evighetsperspektiv, dess radikala bortomvaro.

Men så hörs Magnus Lindbergs med tiden mer fårade röst. De förenas också i själfull (jag finner inget bättre ord) stämsång, och jag ser min egen begränsning. Thorstein Bergmans tolkning formade min bild av den tonsatta dikten redan innan jag kommit in i tonåren. Att jag älskar Sofia Karlssons version beror, förutom på dess hisnande skönhet, på att hon tydligare bryter de ramar som både traditionen och hon själv skapat. Marcus Olssons tunga elorgel skapar däremot delar av den ram som sedan präglar hela skivan.

När jag ser den mekanismen öppnas också öronen. Även Basse Wickman och Magnus Lindberg gör en radikal nytolkning. Det jag uppfattade som nollställdhet alluderar på Byrds, associationen till Hootenanny Singers är idiosynkratisk. Även Byrds hade ett neutralt vokalt uttryck i sina tolkningar av Dylan och Seeger.

Dessutom beundrar jag just den neutrala kvaliteten i Johnny Cashs och Rosanne Cashs tolkningar av andras sånger, hur rösten blir en närmast omärklig närvaro som förmedlar, men aldrig tar över sången.

Byrdssoundet etableras också tidigt på skivan, i de tredje och fjärde spåren. Thorstein Bergman gjorde en fin version av den amerikanska folksången »He Was A Friend of Mine« på en tidig skiva, och det är hans svenska text som Lindberg och Wickman använder. Dan Anderssons »Till min syster« följer direkt, och då skapar Lindberg och Wickman den perfekta balansen melaln sina röster. Allt har fallit på plats, och då är vi ändå bara en tredjedel in i albumet.

De stilmässiga mönstren förs vidare, flätas in i varandra och integreras. Nils Ferlins »Getsemane« framförs i en värdigt reducerad ljudbild, Birger Sjöbergs »Bleka dödens minut« får en närmast kyrkomusikalisk resning i sin ödestyngda blekhet, och Karin Boyes dikt »I mörkret« (som tonsatts av Basse Wickman) får en touch av Dylan folksångaren.

Den svenska ramen bryts av ett Joe Hill-block. Att Joel Emanuel Häggström alias Joseph Hillstrom alias Joe Hill växte upp i Gävle innebär inte att han är en del av den svenska musiktraditionen; han är en utgångspunkt för de traditioner som ger skivan dess instrumentala mönster.

Jag beklagar dock att Magnus Lindberg och Basse Wickman väljer »Balladen om Joe Hill« (Alfred Hayes och Earl Robinsons »I Dreamed I Saw Joe Hill Last Night«) och inte någon av Joe Hills egna sånger. Den är ett pekoral; Billy Braggs lån »I Dreamed I Saw Phil Ochs Last Night« är betydligt bättre. Fast Joe Hills ord finns med i Basse Wickmans tonsättning av hans dikt och testamente »My Last Will«. Akustisk gitarr, munspel och varsam stämsång ger en sprött vacker inramning till Joe Hills vemodiga, uppgivna och luttrade centrallyrik.

»Vita lögner & Svarta ballader, volym 1« är en mycket bra skiva. Samspelet mellan rösterna och kompet, liksom mellan rösterna, fungerar med suverän precision. Det neutrala i sången speglar respekt, inte den nollställdhet jag först trodde mig höra. Och i en mjukt gungande »Jungman Jansson« framför Magnus Lindberg och Basse Wickman Dan Anderssons ursprungliga ordalydelse (återställd genom Thorstein Bergmans manusstudier) i stället för den hävdvunna version som Dan Andersson förmedlade till trycket sedan Brunnsviks rektor Torsten Fogelqvist tyckt att den första var alltför rå.

/Magnus Eriksson

Lyssna på Spotify