Recension
Hughes, Jimmy
Why Not Tonight: The Fame Recordings Volume 2
(Kent/BAM)

Jimmy Hughes är en viktig pusselbit i den tunga gospel-, country- & r&b-rotade musik som kallas Southern Soul. Han var den första artist som spelade in i Rick Halls nya Fame-studio i Muscle Shoals, Alabama och den första att få en hit (”Steal Away” 1964). Att dessa tidiga Fameinspelningar har kallats ”The Holy Grail of Southern Soul” är inte svårt att förstå. Ni kan läsa mer om dem och Hughes första album i Per Magnussons recension av den första volymen i Kents Hughes-serie, »Steal Away«: www.rootsy.nu/recension.php?id=1283.

På våren 1967 hade singelspåret ”Why Not Tonight” klättrat till en femteplats på R&B-listan och skivbolaget Atlantic ville ha en fullängdare att följa upp den med. På kort tid pusslades ett album ihop av bl a tidigare utgivna singlar. Titelspåret är Jimmy Hughes egen favorit ur sin produktion (eftersom han säger sig höra sin mamma i den) och när man hör hans ljusa, klagande, ja, faktiskt feminina tenor skära genom Muscle Shoals-bandets fläskiga gospelsoul och David Briggs tunga pianoklanger (”6/8, half R&B, half country”) är det svårt att inte hålla med. Det är sydstatssoul av toppklass.

Albumet i övrigt är ett hopkok av tunga ballader (”Midnight Affair”!) och lättare upptempo-soul (It’s a Good Thing”, ”Neighbor, Neighbor”). Det mesta är signerat Muscle Shoals legendariska låtskrivare Dan Penn och Spooner Oldham, men även Hughes själv bidrar med bl a funkiga ”I’m a Man of Action” och gospelmaffiga ”It Was Nice”. Som avslutning får vi en stilig originaltrogen tolkning av Jerry Butlers hit ”I Stand Accused”.

Som Magnusson skriver är det som balladsångare Jimmy Hughes har sina största förtjänster. Och mer av den varan bjuds vi i det frikostiga extramaterialet (11 spår). Lyssna bara på den suveräna Hall/Oldham/Killen-skrivna deep soul-balladen “Don’t Loose Your Good Thing”, som delade singel med countrysoul-dängan ”You Can’t Believe Everything You Hear”. Det sugande Vietnamkritiska eposet ”Uncle Sam” är också värt att nämna, liksom den fina, tidigare outgivna popballaden ”Well Alright Girl”.

Att vi också får något lättviktiga versioner av r&b-klassikern ”Hi Heel Sneekers” och Larry Williams lite charmiga, men i ärlighetens namn ganska fåniga ”Dilly Dilly” är väl bara tecken på att även solen har sina fläckar.

Trots enstaka hits och periodvis flitigt turnerande i sydstaterna (bl a tillsammans med hans hjältar och förebilder Sam Cooke och Jackie Wilson) kom aldrig det stora genombrottet. 1968 lämnade Jimmy Hughes Fame för att söka lyckan på bolaget Stax i Memphis. Det gick inte heller så bra. 1969 släpptes förvisso albumet ”Something Special” på Stax underbolag Volt, men det floppade och två år senare hade Hughes lämnat musikbranschen för gott.

Men mer om det senare, när Kents utlovade tredje Hughesvolym ”Something Extra Special” släpps. Det lär innehålla samtliga 27 spår han spelade in för Stax/Volt. Jag lovar att hänga på låset.

/Johan Kronquist