Recension
Nulisch, Darrell
Just for you
(Severn Records)

Jag kan se Darrell framför mig, där han står med spegelbilden av sig själv i blickfånget och funderar på hur han ska göra för att få till ett attraktivt soulfyllt anslag. Om jag inte förställer mig, inte kopierar, inte härmar utan bara precis är mig själv, hur skulle det bli? ,Skulle det räcka?

Han låter trygg, han låter säker, han låter förtroligt övertygande. Han låter som sig själv. Det blir passionerat smakfullt i mjukt lågeneriuttag. Att ta i, med en risk att spela över, hade varit förödande. God insikt håller honom på rätt sida branten. Eller han fått råd av producent Davis Earl. Han bryter inte ny mark. Möjligen för sig själv. Så har det också blivit det bästa han har gjort hittills. Annars är det soul i 60- och 70-talstappning med lite blues som krydda. Robert Cray, Otis Clay, Tyrone Davis eller O.W Wright kan ha funnits i spegelbilden. Mer northern än southern soul. Mer melodi än riff i blåset. Inte lika smärtfyllt och ångestladdat som i grändens mörkaste skrymslen.

Johnny Moellers gitarr och Benjie Poreckis orgel bildar en tuff och lekfull gemenskap väl omhuldad av Steve Gomes på bas och Robb Stupka på trummor. Darrell tar bara den plats han behöver. Han tar inte plats för andra. En god självinsikt i vad hans röst egentligen förmår gör att musikervännerna får möjlighet att skapa, bygga på och runda av. För att det ska bli på riktigt behövs en rejäl blåssektion och en kör också naturligtvis. På Slim Harpos ”Just For You” plockar Darrell även fram sitt munspel, vilket naturligtvis är den sång han ska göra det i, och bjuder ett mjukt, följsamt och smakfullt spel i fullständig harmoni. Snyggt, kanske det bästa spåret på plattan.

Nurlisch och Gomes svarar för sex av tio spåren. ”Let A Woman Be A Woman” sticker ut med en gitarr och en orgel som drar åt ett jazzigt område som inte finns någon annanstans. Vi hör även ”The Woman Don´t Live Here No More” som Otis Clay har gjort tidigare, ”I´t A Shame som J.J. Malone och Joe Louis Walker har gjort tidigare och ”Work For Love” som Lou Pride har gjort tidigare, och även nu, som bakgrundssångare här.

Så för att vara ett blekansikte på de färgades musikdomäner har Darrell lyckats riktigt bra. Han kan se sig själv i spegeln utan att skämmas.

/Staffan Solding