Recension
Richard, Cliff
Just about as good as it gets!
(Sound & Vision/BAG)

Rock´n´roll och England är ett kapitel med mycket fördomar. Inte minst engelsmännen själva vill beskriva tiden som en tid av vilja men inte kunna.
Många försökte och många lät sådär, den enda fördel de hade exemplevis mot de svenskar som också ville var att engelsmännen hade språket.

Bland de som kunde fanns Cliff Richard, kanske var han till och med den bäste. Men så startade hans karriär också när den ursprungliga rock´n´roll-vågen passerat, så det fanns lärdom att använda.

Den här dubbla-CD:n, lågpris ja men mycket välfylld och textinformativ, ger oss 37 plus 34 låtar, alla från hans tidigare år. Hits, baksidor, filmmusik, LP i helt format med mera. Inte minst rekommenderas plattan därför att här finns hela ”live-LP:n” med. Citattecknen kommer sig av att Cliff Richards första LP gjordes inför publik i studio. Omslagsbilden var om minnet är rätt ett kolorerat fotografi av en ung vild man.

Låtvalet var mestadels då aktuella låtar. Men Cliff Richard tog sig an musiken som om det var helt ny och fick den att låta vild vild, på sina håll nästan brutal. Än i dag känns versionen av ”Baby I don´t care” är jämbördig med den Elvis Presley gjorde. Bandet bakom Cliff Richard är Drifters, som snart skulle namnändra till Shadows, deras samarbete varar än om dock med ålderns rätt i mycket sporadisk form.

Fotnot: Texten har tidigare varit publicerad i Hifi & Musik.

/Frank Östergren