Recension
Taylor, Otis
Pentatonic Wars And Love Songs
(Telarc)

Jag sitter länge efter det att ”If You Hope” tonat ut förundrad och förtrollad. Någon slags musikalisk ande svävar kvar i rummet. Släpp inte ut den. Intensitetsnivån har varierat från lågintensiv till högintensiv, men ständigt intensiv och påträngande. Jag har dragits från en värld in i en annan och tillbaka igen. Något drömlikt suggestivt vilar över sånger och musik. Musik som pressar gränser och skapar spänning. Det är säkert precis så som Otis Taylor vill att vi ska känna. En kombination av tänkvärt och njutningsfullt.

Annars blir säkert vem som helst lite skeptisk till ett cd-omslag med en leende 3-åring och en titel som ”Pentatonic Wars And Love Songs”. Vänder man på fodralet kommer samma titel men med ett närgånget ansikte en 60 år senare. Nu borde vi ju vara vana. Tidigare titlar från Otis skivkarriär är till exempel ”When Negroes Walked The Earth” och ”White African”. Eller som den senaste, ”Recapturing The Banjo”, som är en hyllning till och återupplivning av detta afrikanska instrument. Och det är precis så Otis musik fungerar; det afrikanska arvet och den afro-amerikanska erfarenheten i ett. Många gånger mörkt, mycket mörkt.

Men ”Pentatonic Wars And Love Songs” är annorlunda. Kärlek i olika former likaväl som svek, otrohet, sorg och död i en jazzigt melodisk och rytmisk form. Ett nytt stycke blues med en hel del John Lee Hooker och modern jazz.

Otis spelar främst tillsammans med Jason Moran piano, Ron Miles kornett, Tarus Mateen bas och Nasheet Waits trummor. Dotter Cassie bidrar med sång och bas på några spår och Fara Tolno med odjembetrummor på några fler. Gary Moore är gäst med både akustisk och elektriskt gitarr. Därtill kommer Otis med sin gitarr och sin kraftfulla sång. Banjon har fått stå tillbaka och finns bara med på ”Country Boy, Girl”.

Det börjar lågmält och lugnt. Stråkarna kommer till i ”Sunday Morning”, som om han vill invagga oss i någon sort trygghet. Amerikansk oändlighet övergår i afrikansk oändlighet och därifrån till en intensiv fri modern jazz, för att sedan sluta i en solosång ”Dagger By My Side” och återinkallade stråkar, orgel och en Gary Moore i elektriskt tappning i ”If You Hope”.

Sedan är det bara att börja om. Även om det i mycket är samma Otis Taylor som vi är van vid är det ändå en annorlunda Otis Taylor. Han lyckas ta sina uttryck, sin vilja, sin intensitet, sina texter ytterligare ett steg. Så låt dig inte luras av en konstig titel och ett leende barnansikte. Det här är på allvar. Njutningsfullt, andäktigt allvar.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify