Recension
Johnson, Lou
Incomparable Soul Vocalist
(Kent/BAM)

Det här var på tiden.

Lou Johnson är nämligen en av de stora ohörda rösterna i soulhistorien. Ja, jag skriver ohörda och det är kanske en överdrift — hans utmärkta Muscle Shoals-album ”Sweet Southern Soul” har ju rentav recenserats här (rootsy.nu/recension.php?id=83) och de mest fanatiska northern soul-tokarna har säkert en eller annan singel i samlingen (framförallt ”Unsatisfied” måste idag räknas som en northern soul-klassiker) — men för de allra flesta ringer namnet inga klockor. Däremot sjunger han så klockorna stannar.

Men låt oss backa lite.

Lou Johnson föddes 11 februari 1941 till en genommusikalisk familj i Brooklyn, New York City. Han blev tidigt sångare och keyboardist och skolades både i kyrkans gospelkör och — ovanligt nog — i musikskola. Via grupperna The Zionettes och Coanjos (vars två kvinnliga sångare senare kom att bli de betydligt mer kända Soul Sisters) och en tids harvande på lokala jazz- & bluesklubbar hamnade han till slut hos Burt Bacharach och Hal David i låtskrivarkomplexet Brill Building.

På bolaget Big Top Recordings släppte så Johnson ett gäng fina Bacharach/David-komponerade singlar, som i några enstaka fall placerade sig hyfsat långt ned på listorna. Istället fick Dionne Warwick och brittiska Sandy Shaw betydligt större hits med flera av Johnsons låtar som ”Reach Out for Me”, ”Always Someone There to Remind Me” och ”The Last One to be Loved”.

Ett album, ”Anytime” pressades i några få provexemplar men släpptes aldrig på riktigt. Johnson skickades till Allen Toussaint i New Orleans, som producerade ”Walk On By”/”Little Girl”, men i brist på framgång även denna gång blev detta det sista han släppte för Big Top.

Lou Johnson flyttade till Dallas och plockades upp av Jerry Wexlers bolag Atlantic, som placerade honom i Muscle Shoals Fame-studio. Resultatet blev — obegripligt nog — ännu ett försäljningsfiasko: albumet ”Sweet Southern Soul” (1968). Atlantic droppade Johnson efter bara ett år.

Stax underbolag Volt släppte 1971, med en sista ansträngning, ”With You in Mind”; ett idag mycket sällsynt Allen Toussaint-producerat album där Johnson backas upp av funkmästarna i The Meters. Även detta floppade. Jag tror att fler än jag idag är beredda att begå olagligheter för att få en chans att höra det. Där slutade också Lou Johnsons dagar som inspelande artist. Efter bara tio år.

På ambitiösa Kentsamlingen ”Incomparable Soul Vocalist” (nej, titeln ljuger inte!) är, för första gången, alla Lou Johnsons tidiga Big Top-inspelningar samlade, tillsammans med en dryg handfull tidigare outgivna låtar. Och de som bara har hört hans Muscle Shoals-album tidigare får här höra en annan sida av denne mästerlige sångare. En mer pompös och orkestrerad sådan. Han var en storstadspojk trots allt; en ”ghetto boy” (om än med examina i musikstudier) snarare än en ”country boy”.

Men hur mycket stråkar och fåniga körer som än tjongats in i produktionen kan inget, ingen, ta ifrån Johnson hans kraftfulla och råa, men välbalanserat känsliga stämma. Den är uppe där med de stora. Och han gör sångerna till sina, oavsett om man kan höra ekon av Ray Charles (hör bara Eddy Arnolds gamla hit ”Any Time” eller den sugande ”Thank You Anyway (Mr. DJ)” eller, kanske ännu tydligare, Chuck Jackson.

Till och med en sådan som jag, som är mer ”southern” än ”northern” lagd, får alltså krypa till korset och säga att ”det var på tiden”. Åtminstone tills en återutgivning av New Orleans-albumet ”With You in Mind” får se dagens ljus. Jag gissar nämligen att det är något i hästväg.

/Johan Kronquist