Recension
Delfonics, The
Love Songs
(Legacy)

Inte så mycket att orda om eller anteckningar till en recension:

The Delfonics har en speciell plats i mitt hjärta som ingen annan artist förutom R. Kelly i sina mest innerliga stunder har lyckats nå. Skillnaden dessa artister emellan kan verka glasklar och frågorna om varför de tillsammans platsar i samma vrå därför många. Men då hör man varken the Delfonics eller R. Kelly såsom jag gör.

Måhända kan någon hårdnackad cyniker argumentera emot the Delfonics romantiserande stil genom att efterlysa ett lite skitigare sound. Inget fel i det; jag älskar också musik från Stax och Muscle Shoals. Men the Delfonics tillför någonting annat. En vackert pulserande musik fylld av magiska melodier och texter ibland så sliskiga att de endast kan få bära ett annat epitet: ärliga.

Lika ofta som jag faller ner på knä och önskar att jag vågade deklarera min kärlek högt och ljudligt samtidigt som ”La - La Means I Love You” ljuder i bakgrunden, lika ofta söker jag styrka i Kellys ”I Believe I Can Fly”. Aldrig i livet att dessa båda kompositioner skulle vara för smöriga.

Och precis som R. Kelly inbillar jag mig att the Delfonics på sin storhetstid avfärdades som balladprimadonnor. Så underskattade och missförstådda att jag frågar mig själv om deras kritiker saknar hjärta. För precis som Kellys största stunder gör the Delfonics musik som känns i hjärtat.

På nätterna när jag inte kan somna funderar jag mycket på det här. Var har alla soulälskare tagit vägen? Så många som i samtal eller mail säger sig vårda soulmusikens betydelse för själen men som av någon anledning hellre skriver och diskuterar annan, mycket sämre musik. Har de lämnat den allra viktigaste historieskrivningen bakom sig? I snuttifieringens tid verkar det inte finnas plats nästan någonstans för soulmusik. Jag ställer inte upp på något sådant. Jag vill inte ge upp och acceptera en osynlig norm som inte ens är logisk: att bara njuta av en välskriven text som hämtat bränsle från kunskap och passion är sällsynt. Att skriva väl tycks inte vara någon merit, att skriva långt ett tjänstefel. Texterna krymper, verkar på många håll vara slentrianmässigt skrivna i all hast och inte alls byggda på kärlek till den musik som avhandlas.

Och då när jag inte kan somna, när tankarna svirvlar runt med övernaturlig frekvens i min hjärna vänder jag mig till soulmusiken. Den helande kraften i R. Kellys ”3-Way Phone Call”, ”U Saved Me” eller “I Surrender” från hans senaste mästerliga dubbelalbum. Eller den mäktiga ”When Think About You” på repeat i några timmar.

När lugnet sedan infunnit sig trots att frågorna fortfarande är obesvarade tänker jag på dig i sällskap med the Delfonics. Hörlurarna vibrerar av sköna stämmor från himlen i samförstånd med änglarnas vackraste stråkar.

Så kopplingen mellan the Delfonics och R. Kelly är mycket mer än bara musik; för mig är det ett sätt att ta mig igenom sömnlösa nätter.

Bröderna William och Wilbert Hart, Randy Cain samt Thom Bell skapade tillsammans en makalös serie av kärlekssånger. När sedan skivor såsom denna radar upp dem en efter en är fullständig kapitulation den enda utvägen. Synd bara att omslaget är så oerhört fult.

/Mattias Bergqvist