Recension
Guitar Shorty
Bare Knuckle
(Alligator)

En platta för gitarrälskande blueslyssnare. Tjocka, stora och mullrande gitarrtoner kombineras med tunna bitande wha wha-flöden. Den tunga basen och den minst lika tunga kompgitarrväggen gör att bluesen blir som en massiv och rockfylld ljudvåg. Ovanpå den glider 71-årige Guitar Shorty med en dompterande skrikig sångröst. Han äger scenen. Inte illa för en gubbe som gjorde sin första singelinspelning för Cobra i Chicago 1957. 30 år på små vägar och knackiga skivbolag tills Black Top slog till med ett treplattorskontrakt under slutet av 1990-talet.

2004 tog Alligator över och släpper nu hans tredje på sin etikett. Karriären har gått bättre och bättre. Från B-laget över till A-laget kanske. Blixtrande gitarrspel ala Jimi Hendrix och Buddy Guy och uppskattade festivalbesök har gjort sitt till.

Textmässigt är det inte enbart de svikna männens värld han beskriver. I inledningslåten ”Please Mr. President” är det en direkt riktad vädjan om hjälp mot depression och arbetslöshet, i ”Slow Burn” är det de hemvändande krigshjältarna och de sårade veteranerna som får sin värld beskriven och kritiserad och i ”Too Hard To Love You” är det svårigheterna att dra in tillräckligt med pengar för att tillfredställa sin kvinna som bekymrar. Sedan är det bara elände med relationerna. Lögner, besvikelser och dåligt minne när det inte är en hyllning till Texas kvinnor eller rollen som den temporäre festmannen som blir levande vittnesbärare för Guitar Shortys blues.

Jag har lite svårt för dessa tunga gitarrdominerade plattor. Lite för massiva och svårmanövrerade för att kännas njutbara att lyssna till. För den som vill ha blues utan skyddshandskar och med bara knogar, då är ”Bare Knuckle” ett gott alternativ. Bara att ta för sig.

/Staffan Solding

Lyssna på Spotify