Recension
Blandade Artister
A Girl Named Johnny Cash
(Bear Family/Border)

Countrymusik skulle kunna uppfattas som en stor omtänksam familj. Alla undergenrer till trots, likaså trots motsatser och generationsklyftor.
Eller så är det bara avståndet som gör att man tror sig uppfatta en respektfull attityd till publik och kollegor. Ni vet det där med att äldre artister hyllas och att minnen hålls levande.

Kanske är det endast amerikansk social yta, men ibland vill åtminstone jag tro att Waylon Jennings menar något när hans sjunger »you tip your hat to the ladies«.

Ett av dessa familjära uttryck är tributsånger. Knappast om ens förekommande i någon annan musikgenre annat än som då tillfälligt namnnämnade i texerna.

Varför countryn har exempelvis fängelsesånger, tågsånger och just tributsånger vet jag inte. Svaret kan med säkerhet andra sakkunniga ge, inte minst rootsy-kollegor. Här konstaterar jag bara att tributsånger för mig är lika med trygghet, historiskt facit och en längtan tillbaka.

»A girl named Johnny Cash« har undertiteln »and other tribute songs«, den innehåller 18 spår och den ende av de åminda som inte direkt identifieras är »Leonard« som Merle Haggard sjunger om. Vem Leonard är får bli den här anmälans läsarfråga.

Över hälften av bidragen är med Stoney Edwards. En av countryns få mörkhudade utövare, med en röst mellan Vernon Oxford och Merle Haggard, och med en luggsliten framtoning och med en attityd där hela världen skulle kramas. Hans kärlek till musikformen tog sig just uttryck i de många tributsångerna och det var just pionjärerna han hyllade, Red Foley, Carter Family, Bill Monre, Roy Acuff med flera.

Melodierna och arrangemangen i tributer är lätt identifierade och starkt sammankopplat med den hyllade artister. Oftast används en melodi som artisten var känd för och texten är en parafras på det artisten var känd för att sjunga.

Tydligaste exemplet här är CD:ns titelspår med Jane Morgan, en mycket intelligent ordlek som lyfter fram det underfundiga i Shel Silversteins originaltext.

Johnny Cash är den som flitigaste hyllas på den här sammanställningen, den ende som både hyllar och hyllas är Ernest Tubb. Charlie Rich, av alla, bugar sig för Jim Reeves, Merle Haggard för Lefty Frizell och han som heter Leonard, Mac Wiseman hyllar Charley Pride och just Johnny Cash. Minst känd är Rudy Thacker, vars bidrag är riktat till Johnny Horton.

Att komma med någon anmärkning mot plattan finns det säkert de av er som anser är förmätet. Det här är ju inspelningar som annars skulle av en nutida publik förbli ohörda.

Rätt så! Dock! Mängden hyllningar ger aningen av för-mycket-känsla. En hyllning, två hyllningar, tre hyllningar, sedan kommer en mättnad. Det krävs även att lyssnaren har ett hyfsat förhållande till de hyllade, att melodier och förhållande kan identifieras. Annars kan det kännas som att man strövar in i ett kuriosakabinett, det är kul för stunden, men efteråt undrar man vad man gjorde där.

Så lyssna styckesvis - då får ni en bättre vision av hillbilly heaven.

/Frank Östergren